Etikettarkiv: EA

Speciella stunder: Humorn som tog död på NHL 2002

Hajpen kommer alltid att övergå förståndet, längtan alltid att överträffa sans och vett. Efter vad som NHL 2001 utsatte mig och min kompis Daniel för på våren såg vi inte fram emot NHL 2002 under sommaren, men när spelet släpptes på hösten fanns ändå begäret där. Begäret efter mer hockey var lika starkt som alltid. Så jag köpte det ändå, och snart satt Daniel och jag framför min stora TV, förväntansfulla och skakiga av upphetsning. Ännu en gång skulle vi få återvända till den magiska amerikanska hockeyvärlden som vi älskade så mycket. Föga visste vi att det här inte bara skulle bli första kvällen med NHL 2002, det skulle också bli den sista. Ja, det skulle bli den sista kvällen vi spelade TV-spel ihop. Någonsin.

Det går inte att neka till att NHL 2002 på flera sätt var en uppenbar förbättring av NHL 2001. Det mest iögonfallande var att spelet äntligen började att bekräfta vad som faktiskt hände i matcherna. I tidigare spel kunde ett lag göra 5-0 i första perioden, utan att det fick kommentatorerna att reagera. Men i NHL 2002 spelades små filmsekvenser upp när ett lag dominerade eller en spelare gjorde bra ifrån sig. Precis som i riktig en TV-sänding alltså. Denna bekräftelse gjorde massor för inlevelsen i spelen. Tyvärr bjöd också spelet på en annan nyhet, något som skulle bli början på slutet för min och Daniels vänskap: humor.

LÄS ÄVEN: Speciella stunder: Sega Rally 2 och förutfattade meningar

Humor är ett känsligt ämne. Det den ene skrattar åt tycker den andre inte är det minsta kul. Men sedan finns det humor som verkligen inte är rolig hur man än vrider och vänder på det. Som humorn i NHL 2002. Här är ett typiskt skämt från NHL 2002: är det lika efter första perioden berättar huvudkommentatorn att matchen är oavgjord – det vill säga ”tied” på engelska, varpå han berättar att bisittaren också är ”tied” i kommentatorsbåset, varpå vi får höra bisittaren försöka prata genom en munkavle. Ha. Ha.

Det stora problemet var inte att humorn var katastrofalt dålig, utan att det var någon humor med i spelet överhuvudtaget. Det här var meningen att vara en seriöst hockeyspel. Spelet var en vild dröm som ett par ungdomar i en svensk småstad kunde använda för att få uppleva hur det vara att spela i världens främsta hockeyliga. När man spelade ensam gick väl humorn att acceptera, men spelade man co-op så var den fullständigt katastrofal.

Jag hade aldrig tänkt på det förrän den kvällen, men när jag och Daniel spelade tillsammans, så var våra spelsessioner reda komedisessionerna. Vi hånade motståndarna och hyllade våra egna spelare. Vi skrattade åt de tokiga händelserna i matcherna, och vi blandade det med roliga anekdoter från våra unga liv. Det här var en tid innan Youtube, så jag hade aldrig betraktat en spelsession ”utifrån”. Först nu blev jag medveten om vad som egentligen hände när vi spelade TV-spel. Våra spelsessioner var en fest av berusade skrämt, som säkerligen var hemskt dåliga även de, men det var våra skämt. När vi spelade NHL 2002 den kvällen satt vi alldeles tysta. Efter den inledande förvirringen över de dåliga skämten i spelet, sade vi knappt ett ord på hela kvällen. För varje gång någon av oss försökte dra iväg en dålig kommentar, så slog spelet tillbaka med ett opassande skämt. Så spelet höll låda den kvällen istället för oss båda. Det kändes kallt. Det kändes obehagligt att spela.

När kvällen var över tackade Daniel för sig, och vi visste båda att det var över. Det var förstås inte bara NHL 2002:s fel. Vi hade börjat att växa ifrån varandra. Vi hade börjat få olika intressen. Daniel sålde snart sitt Playstation 2 och slutade med TV-spel och jag lämnade hockeyn och blev spelfantast istället. Daniel och jag skulle fortsätta att träffas då och då, men vi blev aldrig mer de där båda riddarna vi var när vi spelade NHL. Ett par år senare förlovade han sig med en tjej och flyttade från stan. På något sätt visste vi redan den kvällen att det här var sista gången vi spelade TV-spel tillsammans. Med ett dåligt skämt så tog allting slut.

Speciella stunder: Finalen som försvann i NHL 2001

Under vintern 2001 spelade jag och min kompis Daniel NHL 2001 nästan varje kväll. Under våra trehundra timmar i spelet spelade vi aldrig mot varandra, bara i samma lag. Och vi spelade enbart säsong. Vårt mål var tydligt: vi skulle ta oss till Stanley Cup final och där skulle vi vinna bucklan.

Det var dock enklare sagt än gjort. NHL 2001 var allt annat än ett enkelt spel. Oavsett vilket lag man valde kändes det alltid som ens laguppställning var svagare än motståndarlaget. Och att välja något av de starkaste lagen i allmänhet och de regerande mästarna i synnerhet hade samma status som att skriva in fuskkoder eller spela på easy. En riktig hockeyfantast spelade naturligtvis bara med något av de svagaste lagen! Så ville man vinna så fick man verkligen kämpa för segern. Och kämpade gjorde vi, om och om igen. Varje match av de 82 matcherna i grundserien var viktig i jakten på slutspel. Någon serielunk var det aldrig tal om. Här gällde det att kriga för varje seger, varje poäng för att ta sig till slutspel.

Då mitt favoritlag av Pittsburgh Penguins och Daniels favoritlag var New York Rangers så spelade vi alltid som ett tredje lag. Under den här vintern spelade vi fyra eller fem säsonger av spelet. Vi började med San Jose Sharks. Varför det blev just Sharks minns jag inte. Men de var inte ett av de bästa lagen i verkligheten och inte i spelet heller. Så det måste ha varit någon form av kompromiss. Men Sharks var ingen succé och vi kom vi inte ens till slutspel, men de andra gångerna lyckas vi kämpa oss till slutspelet varje gång. Dock åkte vi snabbt ut när utslagsmatcherna började.

Den grundserie jag minns bäst var den näst sista. Vi spelade som Los Angeles Kings. Här var backstjärnan Rob Blake den bäste spelaren i laget. Han gjorde att vår defensiv var fantastisk, men tyvärr hade vi ingen offensiv alls att prata om. Vi släppte knappt in några mål, men gjorde ännu färre själva. Till och med den trade-hatande Daniel insåg att något måste göras. Så vi bytte bort Blake för Peter Forsberg. Plötsligt blev vår offensiv farlig, men vårt försvar var istället ett såll. Det var rena skräcken så fort motståndarlaget satte upp ett anfall. Det räckte till slutspel den gången också men inte längre.

Våren var kommen och vi gjorde ett sista försök. Vi hade fått smak på Peter Forsberg, så nu valde vi Colorado Avalanche. Vi hade fyra säsongers erfarenhet bakom oss, och vi kämpade oss under några veckor oss inte bara till slutspel; vi tog oss för första gången till final!

De känslor jag kände de här vårdagarna är svårt att beskriva. Under 2017, 2018 och 2019 har jag spenderat över 300 timmar i både Forza Horizon 4 och Splatoon 2, men förutom ett antal timmar i Splatoon 2 tillsammans med internetvänner är det timmar jag har spenderat ensam. Varenda en av dessa 300 timmar i NHL 2001 hade jag och Daniel kämpat tillsammans. Vi hade skrattat och skrikit och jublat tillsammans. Nu var det dags för vår första och sista chans att verkligen vinna Stanley Cup. Det fanns ingen andra chans, ingen tidigare sparfil att gå tillbaka till. Det var precis som i verkligheten. Vi hade en chans och en enda chans att vinna finalerna. Nu måste vi ta den.

Jag spelade så väl fotboll som basket i mina tonår och jag hade varit med om att vinna finaler i ungdomsturneringar, men den nervositet och upphetsning som jag kände inför dessa matcher slår inte de känslor jag nu hade inför finalerna i NHL 2001. Vänskapen mellan mig och Daniel hade aldrig varit lika brinnande som de dagarna. Nu var det verkligen han och jag, nu var det vi två mot världen.

LÄS ÄVEN: Speciella stunder: Abrupt slut i Broken Sword: The Smoking Mirror

Jag minns att vi drog på det ett par dagar. Ett par dagar stod Daniels Playstation 2 oanvänd och ingen satt och spelade framför TV:n hemma hos mig. Det var nervositeten, det var förväntan, men framför allt var det vetskapen att vi inte skulle kasta bort den här chansen. Vi skulle inte klanta till det, inte tappa bollen. Vi hade 300 timmar av träning bakom oss. Nu skulle vi visa vad vi hade lärt oss.

Kvällen var äntligen här. Vi startade spelet och mina händer skakade. Jag hade vunnit fotbollsturneringar och basketturneringar. Jag blivit utsedd till turneringens bästa spelare en gång. Nu skulle jag vinna det här också. Nu skulle vi vinna det här. Jag laddade in sparfilen och inget hände.

Det är ett minne så tydligt klart och klart. Jag minns inte vad vi sa, eller snarare skrek, men jag minns precis känslan. En speciell tomhet. En stor, rund tomhet som i själva verket var full av saker. Full av känslan av overklighet. Känslan av att allt bara var en dröm, att det inte hände på riktigt. Nej, det var ingen mardröm. Sparfilen var trasig och det fanns ingen annan sparfil. Det fanns inget vi kunde göra. Det fanns ingenting vi kunde göra.

Daniel och jag satt tyst i var sin brun läderfåtölj. Till slut tackade han för sig och gick hem. Han tog inte ens med sig sin Playstation 2 som han alltid brukade. Den kvällen ville han nog inte se den mer. Jag slog av NHL 2001 för sista gången. Jag visste nu att det fanns något värre än att klanta till det och förlora allt. Det är att inte ens få chansen att visa vad man går för.

Speciella stunder: Det hemliga bytet i NHL 2001

När jag var liten älskade jag spel, men i tonåren så försvann det mesta av mitt intresse. Tjejer, punk och att få bra betyg i skolan blev betydligt viktigare. För att inte tala om hockey. Jag älskade allt som hade med hockey att göra: jag lusläste alla hockeytidningarna, såg alla matcherna, snackade hockey med min lika hockeytokiga vän Daniel och vi köpte massor av hockeybilder. Jag har fortfarande halva garderoben fylld med pärmar med hockeybilder. Kanske är de värda en del idag?

Jag och Daniel spelade inte TV-spel, men vi spelade NHL. Under vintern 2001 fastade vi fullständigt. Nästan varenda kväll under större delen av vintern spelade vi två eller tre timmar NHL 2001 per kväll. Vi spelade aldrig mot varandra. Vi spelade alltid i samma lag. Och vi spelade bara säsong. Så här i efterhand känns det fullständigt absurt att mina föräldrar lät oss husera framför familjens, för den tiden, väldigt stora TV i vardagsrummet, medan de fick nöja sig med min mindre TV på mitt rum när de ville titta på Expedition Robinson och Vem Vill Bli Miljonär, men tack så mycket mina föräldrar för den vintern!

Min och Daniels inställning till att spela NHL 2001 på hans Playstation 2, som han släpade med sig till mig varenda kväll (det var ju jag som hade den stora TV:n och föräldrar snälla nog att offra den), skiljde sig kraftigt åt. För mig var NHL 2001 en dröm, en fantasi, en hockeyfest. Daniel var realisten: han ville att allt skulle vara precis som i verkligheten. På den här tiden fanns förstås inga patchar, uppdateringar och expansioner. Så även om spelet släpptes samtidigt som NHL-säsongen började var laguppställningarna redan föråldrade på dag ett. Vilket gav Daniel svår ångest.

Jag kan inte förklara hur mycket Daniel led av att lagen inte såg ut precis som lagen såg ut i verkligheten utan att det låter överdrivet. Han gjorde ett seriöst försök att genomföra alla de byten som skedde i verkligheten i spelet, men det fanns ingen funktion i spelet att snabba göra om alla laguppställningarna i spelet. Dessutom tillkom förstås spelare till ligan i verkligheten som inte alls var med i spelet. Plan B, som Daniel drev igenom på egen hand, var att vi inte skulle göra några byten i spelet. Alls.

Problemet var att jag älskade att göra byten i spelet. Det var en stark kick att byta spelare, en kick påminner det jag idag känner när jag vinner en Tradera-auktion av något sällsynt och eftertraktat spel. Det var ett ögonblick av perfekt spänning och berusning. Daniel ville alltså att vi aldrig någonsin skulle byta en spelare och jag ville att vi skulle byta spelare varje kväll. Något måste ge vika.

I och med att Daniel var en ung kille gick det inte att ta sig genom en spelkväll utan ett par Dr Pepper eller Coca-Cola. Så det blev rätt mycket springande fram och tillbaka till kylskåpet. Och till toaletten förstås. Det var då jag hade min chans. Jag visste att jag hade 30 sekunder på mig när han gick till kylskåpet och minst minuten på mig när han gick på toaletten. Då hoppade jag snabbt in i trade-läget. Första gången rekognoserade jag. Andra gången tog jag ett beslut. Tredje gången genomförde jag själva bytet.

LÄS ÄVEN: Speciella stunder: Super Mario Bros och Daniels fötter

Nu kommer Daniel tillbaka från toaletten. Han sätter sig i soffan, förväntansfull att dra igång nästa match. Jag ser till att distrahera honom när laguppställningen visas och när spelarna kommer in på isen, eller så pratar han på egen hand på om hur vi ska spela, så han har ingen aning om vad som har hänt. En gång nämnde han till och med spelaren jag precis bytt bort i sitt taktiksnack!

Ovetandes börjar Daniel spela. Jag sitter som på nålar. Spänningen är stark. Jag känner mig som en liten pojke som har genomfört ett riktigt busstreck. Daniel är lika fokuserad på att vinna som han alltid är, och först märker han ingenting. Men halvvägs in i första perioden stramar plötsligt Daniel till och han utbrister: ”Vad? Vad i- Vad i helvete gör han där?! Vem spelar jag som?!” Daniel är inte korkad, men han kan vara rätt godtrogen, så det tar ett par sekunder innan han fattar vad som inträffat. Så vänder han sig mot mig med ett ilsket ansikte när han inser vem som är den skyldige. ”Du- Du- Du- Det är du som gjort det här!” stammar han.

Helst skulle han vilja ge mig en rejäl utskällning, men matchen pågår och den måste spelas; det är viktiga poäng som står på spel, så muttrandes vänder han sig mot skärmen igen. Men Daniel är tydlig med att så fort matchen är över ska det bytas tillbaka igen. ”Den där- Den där spelaren ska inte vara i vårt lag!”

Men när matchen är över är läget ett annat. Speciellt eftersom vi har vunnit. Speciellt eftersom den nya spelaren hade gjort mål, vilket jag naturligtvis har satsat på att göra. För jag har vanligtvis gjort ett bra byte förstås, som gett oss en något bättre spelare. ”Visst,” säger jag. ”Byt tillbaka bara.” Men det är det där med byten. Det är ju det som inte Daniel gillar. Så det blir inget byte tillbaka. Inte den här gången heller.

Halvvägs in i säsongen är mer än halva laget bortbytt. Då mitt favoritlag är Pittsburgh Penguins och Daniels favoritlag är New York Rangers, så spelar vi alltid med något tredje lag. Men alla mina favoriter från Pittsburgh spelar snart i vårt lag ändå. Det gör även Daniels favoritspelare förstås, om jag tycker att de bidrar till laget. Och nu har både Daniel och jag något annat att tänka på. Det här med byten ligger långt bakom oss nu, för nu är alla blickar vända mot att ta sig till slutspel. Mot att äntligen vinna Stanley Cup.

Speciella stunder: Den chockerande upptäckten i Dead Space

Jag älskade Resident Evil i allmänhet och Resident Evil 4 i synnerhet, så när Dead Space avtäcktes med sitt ”Resident Evil i rymden”-upplägg var det klart att jag blev intresserad. Det färdigt spelet levde också upp till mina förväntningar. Det lyckades vara traditionellt och nyskapande på samma gång. Isaac Clarke vandrade omkring på det väldiga, övergivna rymdskeppet i sin svetsardräkt och istället för traditionella vapen fick han använda de verktyg som fanns till hands. Det mest nyskapande var hur man inte bara kunde skjuta monstren rakt i magen som en galning eller gå efter headshots, utan man fick skjuta av lemmarna från monstren en efter en för att ta död på dem.

Var det något som var konstigt med spelet var det att svårighetsgraden var väldigt ojämn. Enklare partier varvades med partier som var ruskigt svåra. Med tanke på hur långsamt Isaac Clarke rörde sig var det tufft att fly från monstren när det behövdes. Fullständigt mördande var en passage där man skulle vandra utanpå rymdskeppet, där starka återkommande vindar hotade att slunga iväg dig till din död om du inte hann ta skydd i tid. Och det var inte det lättaste. Jag kämpade och kämpade med denna passage, men hur jag än gjorde så fångade den fruktansvärda vinden mig. Jag fick planera min färd från skydd till skydd in i minsta detalj. Som en riktig speedrunner fick jag kapa av en hundradel här och en hundradel där för att få den perfekta färden.

Till sist, efter över en timme, lyckades jag ta mig igenom passagen och ta mig in i skeppet igen. Jag har sällan varit så stolt över mig själv i ett spel. När jag till sist klarade spelet var jag väldigt nöjd, både med mig själv och med spelet. Visst hade de plötsliga topparna i svårighetsgraden varit lite irriterande, men det var trots allt ett skräckspel. Vissa skräckspel har medvetet en klumpig kontroll för att man ska känna sig ännu mer utsatt. Så att ett skräckspel har en svårighetsgrad som pendlar fram och tillbaka är närmast mer logiskt än att den följer en ständigt stigande kurva som i de flesta andra spel.

LÄS ÄVEN: Speciella stunder: Super Mario World fick mig utkastad från Åhléns

Det första jag gjorde när eftertexterna rullat färdigt var att starta om spelet på andra varvet. Detta är någonting jag egentligen aldrig gör, men jag gillade spelet så mycket, och dessutom ville jag fortsätta att låsa upp punkter på det beroendeframkallande uppgraderingssystemet till vapnen. Efter den inledande filmsekvensen är det första som händer när man börjar spela följande: man får veta att man ska trycka in LB för att springa i spelet.

Då blir jag alldeles kall inombords.

Jag inser nu att jag precis har spelat igenom Dead Space utan att använda springknappen en enda gång! Jag hade ingen aning om att det fanns en springknapp! Den där jäkla svetsardräkten såg skittung ut; jag hade ingen aning om att han kunde springa i den! Plötsligt insåg jag varför vissa passager i spelet hade varit så svåra som de var…

Det blev inget mer spelande av Dead Space. Jag stängde av min Xbox 360 och försökte bara samla mina känslor. Trots att jag älskade Dead Space blev det aldrig att jag spelade tvåan eller trean heller när de kom. Jag förlorade helt enkelt kontakten med spelserien och återupptog aldrig den igen. Men samtidigt finns en längtan, en längan att återvända till skräcken i rymden. Kanske kommer jag en dag att återvända till det monsterfyllda rymdskeppet. Och då ska jag tamejfan springa.

Battlefield 1943 – spelet som fick mig att älska onlinespel

För tio år sedan spelade jag knappt onlinespel. Alls. Jag var fortfarande blyg, och att gå ut online och spela med andra spelare var väldigt nervöst för mig. Dessutom var jag inte speciellt bra på TV-spel. Hade jag varit en riktig superspelare hade det kanske varit enklare att ge sig ut online, men kombinationen av att vara dålig på TV-spel och att vara blyg satte knut på mig. Men sommaren 2009 släpptes spelet som skulle förändra allt: Battlefield 1943.

Förutom mina sociala svårigheter var det en annan sak som hindrade mig att spela online: de flesta onlinespel kändes oöverskådliga för mig. Många lagbaserade onlineskjutare bjuder på åtta olika klasser med massor av olika vapen, sex olika spelsätt och tjugo olika kartor. Lägg till att när man börjar på level 1 har man nästan ingen utrustning alls, utan allt måste låsas upp medan man levlar, så har du ett spel som är riktigt, riktigt tuff för en nybörjare. Battlefield 1943 är inte alls så där. Det finns bara ett huvudsakligt spelsätt, tre olika klasser, tre olika banor. Varje klass har en specifik uppsättning vapen. Allt finns tillgängligt redan från början; det finns ingenting att låsa upp.

Denna ”brist på innehåll” innebär två saker: dels är det ett spel som är väldigt nybörjarvänligt, dels så är det ett spel som man faktiskt kan bli riktigt bra på, utan att behöva lägga 800 timmar på det. Om man blir överväldigad av något är det av hur kul spelet är.

På klassiskt Battlefield-maner handlar spelet om att ta och kontrollera checkpoints, som symboliseras av flaggor som man virar upp och ner. Det finns fem flaggor på varje bana och det gäller att kontrollera minst tre av dem för att minska motståndarens resurser. Som i ett fightingspel har varje lag en hälsomätare och när den har gått i botten är matchen över.

Under några månader spelade jag Battlefield 1943 nästan varenda kväll. Så fort jag kommit hem från jobbet och ätit middag så satt jag där. Battlefield 1943 var det första onlinespelet jag fastande i, det första spelet jag verkligen röstchattade i, och det var det första onlinespelet där jag blev en framstående spelare.

Jag lärde mig snart alla de viktiga taktikerna – som att hoppa in i flygplanet, flyga över en fiendekontrollerad checkpoint, hoppa ur planet med fallskärmen och landa bakom fiendens front och ta flaggan utan att någon fattade det. Eller att som infanteri hade man mekanikerförmågan och kunde laga pansarvagnen. Så om man satt som passagerare i pansarvagnen som denna klass kunde man hoppa ur när den blev beskjuten och stå bakom och meka medan den tog emot en skur av kulor. Då var den i princip oförstörbar i kamp mot en annan pansarvagn. Ibland kunde man till och med hålla den i liv mot två. Eller taktiken att ta flygplanet ända bort till fiendens bas, hoppar ur det och landa mitt på en av deras pansarvagnar och ta den mitt framför ögonen på dem.

Just denna stöld av fiendens fordon var något av det mest spännande med spelet. Att lyckas sno en tank från fiendens bas eller från en flagga som de kontrollerade var väldigt värdefullt. För plötsligt hade ditt lag tre flygplan mot fiendes ett, eller tre pansarvagnar mot fiendes enda. Det gällde dock att tänka på att din pansarvagn, som man snott i fiendens bas, var mycket mer värdefull än de andra pansarvagnarna i laget. För om pansarvagnen som någon av dina lagkamrater styrde förstördes spawnade den ju i er egen bas, men om pansarvagnen du styrde förstördes så spawnade tillbaka i fiendens bas, och hamnade åter i deras händer! Så hade du lyckas stjäla en pansarvagn av fienden var spelet grymt spännande när du verkligen försökte hålla hårt i den.

LÄS MER: Vår recension av Battlefield V

I slutet av min tid med Battlefield 1943 vann jag 20 eller 25 matcher i rad för mitt lag. Jag hade blivit så bra på spelet, och lärt mig alla tricks och alla kartor utan och innan, så jag mer eller mindre vann matcherna på egen hand åt mitt lag. Det blev mekaniskt till sist; flyga där, hoppa ur där, springa där, ta flaggan där. I och med att spelet saknade ett rankingbaserat matchmakingsystem som hade gjort att jag hela tiden fått spela mot bättre spelare, så tröttnade jag också på spelet. Jag försökte gå vidare med Battlefield: Bad Company 2, men det hade alla de problem med för mycket innehåll som jag listade i början av denna skrift.

Jag tror inte på idén med att ”man ska inte återvända till gamla spel, för det kommer att förstöra de fina minnena”, men Battlefield 1943 är ett undantag. Jag kommer nog aldrig att återvända till det här spelet igen, för jag kan inte se hur någonting skulle kunna slå mina minnen. För första, och förmodligen sista gången, hade jag blivit så bra på ett onlinespel att det inte fanns någon utmaning längre. Att en gång i sitt liv få uppleva den känslan var en värdefull och underbar upplevelse.

Battle Royale i Battlefield V kan bli en succé

Battlefield V utannonserades för ett tag sedan och bekräftade att det skulle utspela sig under andra världskriget, något jag blev väldigt skeptisk till. De bästa spelen i serien har, i min mening, varit de som utspelat sig i modern tid. Visst, det är inget fel på Battlefield 1 på så sätt, men jag tycker att vapenvariationen blev alldeles för dålig jämfört med andra spel i serien. Det kändes mest bara som att det fanns tio vapen med tre olika varianter vilket blev snabbt tråkigt om du frågar mig. Därför blev jag lite besviken när det stod klart att nya spelet i den långlivade serien utspelar sig under andra världskriget.

MER BATTLEFIELD: Battlefield V gjorde mig fortsatt vetgirig

Det var en besvikelse som dock släppte helt under gårdagens EA-konferens. För är det något spel som kan fånga andra världskriget perfekt – är det DICE. Jag tror definitivt på bra med vapenvariation i Battlefield V efter gameplay-snutten vi fick se på Jackfraqs Youtube-kanal igår. Sedan är en av de sakerna jag gillar mest med Battlefield tillbaka – Total Destruction. Du kan demolera varje litet hus du ser så att fienderna får minimalt med utrymme att gömma sig i. Något som jag tycker gör spelet lite mer ”immersive” (i brist på bättre svenskt ord). Det känns lite som att man är där på plats, i verkligheten, inte att du sitter i en fåtölj och trycker ostkrokar och dricker läsk samtidigt som du spelar. Något som är viktigt i ett Battlefield.

FLER REKFLEKTIONER OM EA:s PRESSKONFERENS: Anthem lämnar en del att önska

Till sist fick vi bekräftat något som säkert många förstod skulle komma – Battle Royale. Jag har spelat både Fortnite och PlayersUnknown’s Battlegrounds – de två giganterna inom Battle Royale – och jag gillar inte någon av dem speciellt mycket. Hela idéen gillar jag – och visst har Fortnite ett kul byggsystem som ger lite mer strategi till spelet än bara sikta och skjuta – men jag tycker att det faller lite platt på grund av sladdrig skjutmekanik bland annat. Och är det något som Battlefield kan göra bra är det tunga vapen där varje skott du avfyrar känns genuint bra och ”chunky”, och med banorna som DICE gör tror jag att Battle Royale i Battlefield V kommer bli en enorm succé.

Vad tror du om Battlefield V?

Inför E3 2018: Electronic Arts

Jag fortsätter min resa bland spelindustrins jättar och tänker i denna del av min artikelserie fokusera på den diskutabelt största jätten av dem alla, nämligen Electronic Arts.

Även om EA inte längre är en formell del av E3 kan vi inte räkna bort dem från den nyhetshets och trailerhysteri som mässan innebär. EA genomför nämligen sin presskonferens någon dag före alla andra under benämningen EA Play. Utan särskilt mycket spekulation finns där en rad relativt säkra representanter som lär medverka under  lördagens konferens.

Inledningsvis har EA själva formulerat att det nyss utannonserade Battlefield V samt Iron Man-simulatorn Anthem kommer utgöra stöttepelarna under årets EA Play. Battlefield lär representera EA under sista kvartalet i år samtidigt som Anthem lär ta över i början av nästa år. Vi kan säkerligen förvänta oss att båda dessa lär få mycket skärmtid under lördagens konferens.

Vidare kan vi försäkra oss om att EA Sports kommer visa upp sig i någon form. Ska vi utgå från föregående konferenser kommer spelserier som FIFA och Madden NFL representeras med ett par nya filmklipp från sina årliga utgåvor. Under EA Play 2017 visades en intressant twist på Madden upp i form av Longshot, ett ganska häftigt handlingsläge med några rollspelsmekaniker. FIFA har inkluderat liknande element under de senaste två åren under namnet The Journey. Någon ytterligare variant på dessa spellägen kan väntas presenteras under årets konferens. Kanske är det ishockeyns tur?

LÄS MER INFÖR E3: Inför E3 2018: Bethesda

Vi måste även diskutera på vilket sätt franchise-monstret Star Wars kommer medverka vid årets EA Play. Under hösten förra årets släpptes uppföljaren till 2015 års reboot av Battlefront som, om vi ska vara snälla, inte sprang några helvarv bland spelvärldens kritiker. En hel del negativ publicitet gällande spelets mikrotransaktioner har inte heller gynnat det allmänna intrycket. Som en följd av detta stängdes även Visceral Games med Amy Henning (Uncharted) i spetsen ner i oktober förra året.

I och med deras avbrutna Star Wars-projekt kan det påstås se mörkt ut för oss som önskar ett ordentligt enspelarspel i rymdoperans värld. Våra blickar kan dock vändas mot Respawn Entertainment (Titanfall) som tack vare EA tillåts rättigheterna till Star Wars och säger sig arbeta med ett actionäventyr-spel i George Lucas värld. Tänk Titanfall (vars uppföljare faktiskt hade en fin enspelarkampanj) kombinerat med Star Wars. Det kan mycket väl bli något trevligt av det som jag tror har en god chans att visas upp under årets konferens.

Vi får inte heller glömma det som kallas för EA Originals vilket kan beskrivas som en rad EA-publicerade spel från mindre utvecklare. Senast gestaltades programmet i form av A Way Out och innan det Fe samt Unravel. Vi har även ännu en titel under samma program med namnet Sea of Solitude, ett utforskningsfokuserat spel med inslag från äventyrsgenren. Sea of Solitude har dock inte ännu något releasefönster vilket mycket väl kan förändras under årets EA Play.

LÄS VÅR RECENSION: A Way Out

Innan vi rundar av och flyttar vårt fokus mot spådomarna finns några ytterligare spelserier som bör nämnas när vi pratar EA. The Sims 4 (2014) kommer få snö och slask i och med årstider-expansionen som släpps nu i sommar, därför vore det ganska galet att vänta sig något om en femte upplaga av basspelen. Samtidigt släpptes The Sims 3 under 2009 vilket innebär att tiden för ännu en uppföljare (eller åtminstone en utannonseringstrailer) kan vara vid horisonten. Ännu en variant på Need For Speed är också svår att räkna bort, med tanke på mängden samarbetande utvecklare, även om den senaste upplagan släpptes så sent som i fjol.

Då var det alltså dags för spådomarna innan jag lämnar er för egna reflektioner och spekulationer. Samma regler som tidigare gäller: tre gissningar, en poäng för varje spådom som slår in.

1. Respawn Entertainment visar upp sitt Star Wars-spel med tillhörande spelklipp.

2. NHL-spelserien får ett handlingsläge likt FIFA och Madden NFL.

3. Army of Two får en omstart.

Har jag missat något? Har du några egna förutsägelser? Let me know!