3 minuter lästid

Hajpen kommer alltid att övergå förståndet, längtan alltid att överträffa sans och vett. Efter vad som NHL 2001 utsatte mig och min kompis Daniel för på våren såg vi inte fram emot NHL 2002 under sommaren, men när spelet släpptes på hösten fanns ändå begäret där. Begäret efter mer hockey var lika starkt som alltid. Så jag köpte det ändå, och snart satt Daniel och jag framför min stora TV, förväntansfulla och skakiga av upphetsning. Ännu en gång skulle vi få återvända till den magiska amerikanska hockeyvärlden som vi älskade så mycket. Föga visste vi att det här inte bara skulle bli första kvällen med NHL 2002, det skulle också bli den sista. Ja, det skulle bli den sista kvällen vi spelade TV-spel ihop. Någonsin.

Det går inte att neka till att NHL 2002 på flera sätt var en uppenbar förbättring av NHL 2001. Det mest iögonfallande var att spelet äntligen började att bekräfta vad som faktiskt hände i matcherna. I tidigare spel kunde ett lag göra 5-0 i första perioden, utan att det fick kommentatorerna att reagera. Men i NHL 2002 spelades små filmsekvenser upp när ett lag dominerade eller en spelare gjorde bra ifrån sig. Precis som i riktig en TV-sänding alltså. Denna bekräftelse gjorde massor för inlevelsen i spelen. Tyvärr bjöd också spelet på en annan nyhet, något som skulle bli början på slutet för min och Daniels vänskap: humor.

LÄS ÄVEN: Speciella stunder: Sega Rally 2 och förutfattade meningar

Humor är ett känsligt ämne. Det den ene skrattar åt tycker den andre inte är det minsta kul. Men sedan finns det humor som verkligen inte är rolig hur man än vrider och vänder på det. Som humorn i NHL 2002. Här är ett typiskt skämt från NHL 2002: är det lika efter första perioden berättar huvudkommentatorn att matchen är oavgjord – det vill säga ”tied” på engelska, varpå han berättar att bisittaren också är ”tied” i kommentatorsbåset, varpå vi får höra bisittaren försöka prata genom en munkavle. Ha. Ha.

Det stora problemet var inte att humorn var katastrofalt dålig, utan att det var någon humor med i spelet överhuvudtaget. Det här var meningen att vara en seriöst hockeyspel. Spelet var en vild dröm som ett par ungdomar i en svensk småstad kunde använda för att få uppleva hur det vara att spela i världens främsta hockeyliga. När man spelade ensam gick väl humorn att acceptera, men spelade man co-op så var den fullständigt katastrofal.

Jag hade aldrig tänkt på det förrän den kvällen, men när jag och Daniel spelade tillsammans, så var våra spelsessioner reda komedisessionerna. Vi hånade motståndarna och hyllade våra egna spelare. Vi skrattade åt de tokiga händelserna i matcherna, och vi blandade det med roliga anekdoter från våra unga liv. Det här var en tid innan Youtube, så jag hade aldrig betraktat en spelsession ”utifrån”. Först nu blev jag medveten om vad som egentligen hände när vi spelade TV-spel. Våra spelsessioner var en fest av berusade skrämt, som säkerligen var hemskt dåliga även de, men det var våra skämt. När vi spelade NHL 2002 den kvällen satt vi alldeles tysta. Efter den inledande förvirringen över de dåliga skämten i spelet, sade vi knappt ett ord på hela kvällen. För varje gång någon av oss försökte dra iväg en dålig kommentar, så slog spelet tillbaka med ett opassande skämt. Så spelet höll låda den kvällen istället för oss båda. Det kändes kallt. Det kändes obehagligt att spela.

När kvällen var över tackade Daniel för sig, och vi visste båda att det var över. Det var förstås inte bara NHL 2002:s fel. Vi hade börjat att växa ifrån varandra. Vi hade börjat få olika intressen. Daniel sålde snart sitt Playstation 2 och slutade med TV-spel och jag lämnade hockeyn och blev spelfantast istället. Daniel och jag skulle fortsätta att träffas då och då, men vi blev aldrig mer de där båda riddarna vi var när vi spelade NHL. Ett par år senare förlovade han sig med en tjej och flyttade från stan. På något sätt visste vi redan den kvällen att det här var sista gången vi spelade TV-spel tillsammans. Med ett dåligt skämt så tog allting slut.