Under vintern 2001 spelade jag och min kompis Daniel NHL 2001 nästan varje kväll. Under våra trehundra timmar i spelet spelade vi aldrig mot varandra, bara i samma lag. Och vi spelade enbart säsong. Vårt mål var tydligt: vi skulle ta oss till Stanley Cup final och där skulle vi vinna bucklan.

Det var dock enklare sagt än gjort. NHL 2001 var allt annat än ett enkelt spel. Oavsett vilket lag man valde kändes det alltid som ens laguppställning var svagare än motståndarlaget. Och att välja något av de starkaste lagen i allmänhet och de regerande mästarna i synnerhet hade samma status som att skriva in fuskkoder eller spela på easy. En riktig hockeyfantast spelade naturligtvis bara med något av de svagaste lagen! Så ville man vinna så fick man verkligen kämpa för segern. Och kämpade gjorde vi, om och om igen. Varje match av de 82 matcherna i grundserien var viktig i jakten på slutspel. Någon serielunk var det aldrig tal om. Här gällde det att kriga för varje seger, varje poäng för att ta sig till slutspel.

Då mitt favoritlag av Pittsburgh Penguins och Daniels favoritlag var New York Rangers så spelade vi alltid som ett tredje lag. Under den här vintern spelade vi fyra eller fem säsonger av spelet. Vi började med San Jose Sharks. Varför det blev just Sharks minns jag inte. Men de var inte ett av de bästa lagen i verkligheten och inte i spelet heller. Så det måste ha varit någon form av kompromiss. Men Sharks var ingen succé och vi kom vi inte ens till slutspel, men de andra gångerna lyckas vi kämpa oss till slutspelet varje gång. Dock åkte vi snabbt ut när utslagsmatcherna började.

Den grundserie jag minns bäst var den näst sista. Vi spelade som Los Angeles Kings. Här var backstjärnan Rob Blake den bäste spelaren i laget. Han gjorde att vår defensiv var fantastisk, men tyvärr hade vi ingen offensiv alls att prata om. Vi släppte knappt in några mål, men gjorde ännu färre själva. Till och med den trade-hatande Daniel insåg att något måste göras. Så vi bytte bort Blake för Peter Forsberg. Plötsligt blev vår offensiv farlig, men vårt försvar var istället ett såll. Det var rena skräcken så fort motståndarlaget satte upp ett anfall. Det räckte till slutspel den gången också men inte längre.

Våren var kommen och vi gjorde ett sista försök. Vi hade fått smak på Peter Forsberg, så nu valde vi Colorado Avalanche. Vi hade fyra säsongers erfarenhet bakom oss, och vi kämpade oss under några veckor oss inte bara till slutspel; vi tog oss för första gången till final!

De känslor jag kände de här vårdagarna är svårt att beskriva. Under 2017, 2018 och 2019 har jag spenderat över 300 timmar i både Forza Horizon 4 och Splatoon 2, men förutom ett antal timmar i Splatoon 2 tillsammans med internetvänner är det timmar jag har spenderat ensam. Varenda en av dessa 300 timmar i NHL 2001 hade jag och Daniel kämpat tillsammans. Vi hade skrattat och skrikit och jublat tillsammans. Nu var det dags för vår första och sista chans att verkligen vinna Stanley Cup. Det fanns ingen andra chans, ingen tidigare sparfil att gå tillbaka till. Det var precis som i verkligheten. Vi hade en chans och en enda chans att vinna finalerna. Nu måste vi ta den.

Jag spelade så väl fotboll som basket i mina tonår och jag hade varit med om att vinna finaler i ungdomsturneringar, men den nervositet och upphetsning som jag kände inför dessa matcher slår inte de känslor jag nu hade inför finalerna i NHL 2001. Vänskapen mellan mig och Daniel hade aldrig varit lika brinnande som de dagarna. Nu var det verkligen han och jag, nu var det vi två mot världen.

LÄS ÄVEN: Speciella stunder: Abrupt slut i Broken Sword: The Smoking Mirror

Jag minns att vi drog på det ett par dagar. Ett par dagar stod Daniels Playstation 2 oanvänd och ingen satt och spelade framför TV:n hemma hos mig. Det var nervositeten, det var förväntan, men framför allt var det vetskapen att vi inte skulle kasta bort den här chansen. Vi skulle inte klanta till det, inte tappa bollen. Vi hade 300 timmar av träning bakom oss. Nu skulle vi visa vad vi hade lärt oss.

Kvällen var äntligen här. Vi startade spelet och mina händer skakade. Jag hade vunnit fotbollsturneringar och basketturneringar. Jag blivit utsedd till turneringens bästa spelare en gång. Nu skulle jag vinna det här också. Nu skulle vi vinna det här. Jag laddade in sparfilen och inget hände.

Det är ett minne så tydligt klart och klart. Jag minns inte vad vi sa, eller snarare skrek, men jag minns precis känslan. En speciell tomhet. En stor, rund tomhet som i själva verket var full av saker. Full av känslan av overklighet. Känslan av att allt bara var en dröm, att det inte hände på riktigt. Nej, det var ingen mardröm. Sparfilen var trasig och det fanns ingen annan sparfil. Det fanns inget vi kunde göra. Det fanns ingenting vi kunde göra.

Daniel och jag satt tyst i var sin brun läderfåtölj. Till slut tackade han för sig och gick hem. Han tog inte ens med sig sin Playstation 2 som han alltid brukade. Den kvällen ville han nog inte se den mer. Jag slog av NHL 2001 för sista gången. Jag visste nu att det fanns något värre än att klanta till det och förlora allt. Det är att inte ens få chansen att visa vad man går för.