Det var ett tag sen vi spelade pompös orkestermusik med körsång så av den anledningen drar jag fram en ett musikstycke från Alone in the Dark denna onsdag.

Sist när jag skrev om den franska kompositören Olivier Deriviere blev det ett väldigt stort fokus på musiken från Remember Me. Idag tänkte jag berätta lite om denna klassiskt skolade multimedia-kompositör. 

Deriviere är född 1978 och har studerat komposition och orkestrering på musikkonservatoriet i Nice. Han började skriva arrangemang av känd filmmusik under 1999 för att sen få ett stipendium från Berklee som ledde till att han reste till Boston för att studera jazz- och filminstrumentering. Vid sidan av college spenderades en hel säsong med Bostons symfoniorkester där han deltog i alla repetitioner och konserter. Där inspirerades han av kända kompositörer och dirigenter så som Seiji Ozawa, Ilan Volkov och John Williams. Efter sin skolning började han komponera musik åt film och TV-serier hemma i Frankrike.

Deriviere fick sin spelmusikdebut 2004 med skräckspelet tonårsskräckisen Obscure. Han har sen dess jobbat med spel som Remember Me, DLC-spelet Assassin’s Creed IV: Freedom Cry, förra årets Dontnod-spel Vampyr och musiken till dagens spel, Alone in the Dark från 2008. Han har också vid upprepade intervjutillfällen uppgett att det var Amiga-spelet Shadow of the Beast som inspirerade honom redan som tioåring att vilja börja skapa musik.

FÖRRA VECKANS SPELMELODI: Last Ninja 2 – Central Park

Det vi skall lyssna på idag är stycket Edward Carnby (döpt efter spelets protagonist) som Deriviere spelade in tillsammans med Grammy-vinnande kören The Mystery of Bulgarian Voices. Det är en ståtlig komposition som känns allvarlig och samtidigt folklig. Det är en komposition som lyfter fram Alone in the Darks actionaspekt framför dess skräcksida. Det är också ett typiskt exempel på hur gränsen mellan spelmusik och filmmusik ibland kan suddas ut ordentligt.

Alone in the Dark var ett ruskigt ambitiöst försök att skapa en riktig episk actionskräll som skapad för 2000-talet allt större fascination för linjäritet och hårdregisserade sekvenser. Problemet var att Eden Games inte hade den know-how som krävdes för att göra ett spel i klass med Gears of War, Call of Duty och Bioshock. Atari slängde mycket pengar ner i spelet som gjorde det mer flådigt men tyvärr inte mer spelbart. Alone in the Dark från 2008 kommer alltid förbli en parentes i spelhistorien trots att det såldes i över en miljon exemplar.

Men där Atari inte lyckades göra sig ett namn för sitt spels skull så blev dess musik lite av en modern orkestral klassiker. Så medan spelet försvinner mer och mer in i spelhistoriens mörkaste vrår kommer jag minnas Deriviere bidrag, dess musik, och i synnerhet Edwards Carnbys ledmotiv med respekt och vördnad.

Originalet från det ursprungliga soundtracket.

Ibland händer det konstiga saker. Så som att kända DJ-artister sådär 7-8 år senare får för sig att sampla och använda ett spels musik som underlag för en remix. I de här fallet gjorde Tiësto exakt detta. Han gjorde till och med en musikvideo.