14 minuter lästid

Mindre kaos och mera underhållning i Super Smash Bros Ultimate

Man vet att ett spel är bra när man inte kan sluta att tänka på det. När jag inte spelar kommer spelet hela tiden tillbaka i mina tankar, och jag tänker igenom det som har hänt och det som jag har framför mig.

Super Smash Bros Ultimate är mitt första Smash-spel. Jag har alltid uppfattat spelen som aningen för kaosartade för min smak. Och visst blir det kaos när fyra spelare delar skärmen, men när man spelar ensam mot datorn så har man i alla fall hyfsad koll på vad som händer i striden.

Spelet har blivit omtalat för mängden innehåll och det är onekligen en otrolig massa karaktärer, banor och spelsätt som man kan ställa in som man själv vill. Spelet har samtidigt fått kritik för att man måste låsa upp nästan alla kämparna genom att spela, men jag ser det enbart som något positivt. Man hinner inte ens testa alla karaktärerna som man låser upp innan man låser upp flera, så att spelet skulle stanna av finns det ingen som helst risk för.

Visst, är man en trogen spelare av serien och vill spela med någon specifik karaktär som tar många timmar att låsa upp, så kan jag förstå att det uppfattas som trögt. Men för mig som är en nykomling så är progressionssystemet perfekt. Jag vill inte starta ett fightingspel och ha sjuttio olika karaktärer att välja mellan; det är alldeles, alldeles för många. Jag hade gärna låst upp banorna också, då hundra banor att välja mellan redan från början känns onödigt överväldigande. Men att låsa upp kämpar är förstås det viktigaste, och att ge sig in i en match med en ny kämpe, för att kanske eller kanske inte låsa upp denna är lika spännande varje gång. Man vill ju verkligen inte missa sin chans och behöva vänta på nästa!

Massor av skoj i Super Smash Bros Ultimate

Och överväldigad blir man i alla fall. På ytan innehåller Super Smash Bros Ultimate precis det man förväntar sig av ett fightingspel. Du kan spela en vanlig match mot datorn eller vänner, du kan spela arkadläget med alla fighters som du låst upp, du kan spela online och du kan spela storyläget. Det som skiljer spelet från andra fightingspel är dels hur otroligt mycket innehåll varje läge har och hur kul precis allting är.

LÄS MER: Davids favoritspel från 2018

Det är nog svårt för mig att välja vilket spel jag ska spela för dagen – det finns så fantastiska många roliga och intressanta som pockar på min uppmärksamhet – men när man ger sig in på att spela Super Smash Bros Ultimate sätts verkligen ens förmåga att fatta beslut på prov. Storyläget är så kul och så omväxlande, och det finns alltid tio olika riktningar i världen som man kan vandra och hitta nya utmaningar. Och av någon anledning vill jag verkligen klara arkadläget med precis alla kämpar jag låser upp, och låser upp nya kämpar gör man precis hela tiden. Och då måste man in i träningsläget och kolla deras specialattacker och sedan vill man ut online och piska verkliga spelare. Det finns verkligen ingen som helst brist på saker att göra i det här spelet. Och då vi inte ens nämnt spelets underbara belöningar.

Roliga belöningar i Super Smash Bros Ultimate

Precis som i ARMS är det hejdlöst skoj att samla spelets  interna belöningar. Nintendo gillar ju inte acheivements, men det här är verkligen ett spel som är gjort för att samla belöningar i. Som tur var får vi det näst bästa efter acheivements, det vill säga ett internt belöningssystem som man faktiskt bryr sig om.

Jag brukar inte fastna för sådana ”fejk-acheivements”. I Metroid Prime 3: Corruption kändes de bara besynnerliga och irriterande när de dök upp på skärmen. Men belöningarna i Super Smash Bros Ultimate är någonting jag bara måste samla. Det är samlardjävulen som slår till med full sving och fångar mig i sitt garn.

Det viktigaste i Super Smash Bros Ultimate är förstås att låsa upp alla kämparna, och därefter att ta sig genom storyläget, men att samla alla belöningarna kommer också högt upp på listan över saker man hela tiden håller ögonen på.

Häftigt storyläge i Super Smash Bros Ultimate

Story-läget i Super Smash Bros Ultimate är också ovanligt roligt för att vara ett fightingspel. Det är verkligen inte mycket till story, men det är precis så mycket story man behöver. Alla kämparna har blivit fångade av en ond kraft och du ska befria dem allihopa – då kör vi!

Introsekvensen är fantastisk och sätter stämningen något alldeles extra, och sedan vandrar man runt och låser upp nya områden i en stor värld och besegrar onda kopior av alla kämparna för att befria originalen som man sedan får kämpa som. Man samlar också på sig en hejdlös massa hjälpkaraktärer, som man kan levla upp, och som ger dig fördelar under striderna.

World of Light, som äventyrsläget heter, är fanskoj så det sjunger om det. Jag tycker dock att Hyule Warriors var ännu mer överväldigande i det här avseendet, då det spelet fokuserade på en enda spelserie. Äventyrsläget i Super Smash Bros Ultimate innehåller karaktärer från alla möjliga spel och det känns bitvis som att gå vilse i en speldatabas på nätet och trycka på randomknappen.

Det enda lilla problemet jag har än så länge med World of Light är att det kan vara lite svårt att hålla reda på vilka karaktärer jag låst upp i hela spelet och vilka jag bara har låst upp i story-läget. Alla kämparna man låst upp i äventyrsläget låses samtidigt upp i hela spelet, men kämparna som man låser upp utanför äventyrsspelet låser man inte upp i World of Light. Så ibland kan det bli lite fel när man får för sig att välja en kämpe som man faktiskt inte har. Det är en småsak verkligen, men ibland kan små saker har en stor betydelse.

Härliga smådetaljer i Super Smash Bros Ultimate

Det är detaljerna som gör det, och här regerar verkligen Super Smash Bros Ultimate. Ta en sådan sak att man kan se direkt på skärmen vilka karaktärer som man klarat arkadläget med. Det borde vara standard i alla fightingspel.

Eller ta den förbluffande mängden statistik om precis allt i spelt som de samlar. Och hur de viktigaste händelserna i spelet samlas i en överskådlig lista. Borde också vara standard i alla fightingspel.

Överhuvudtaget är det många aspekter som jag inte brukar bry mig om i spel – som att leva upp en massa hjälpkaraktärer – som jag bryr mig om i Super Smash Bros Ultimate.

Något som dock inte är en småsak är att alla kämpar har samma inputs för sina specialattacker. Efter att jag spelade Dragon Ball FighterZ vill jag verkligen gå tillbaka till förvirringen i Street Fighter-serien där (nästan) alla karaktärer har olika inputs för sina specialattacker och avslutare. När man hamnar i panik i Super Smash Bros Ultimate, och det gör man ju, så är det bara att trycka på b-knappen och dra iväg spaken i någon riktning och något händer i alla fall. Kanske inget bra, men man lyckas få iväg någon slags attack i alla fall.

Vågar mig online i Super Smash Bros Ultimate

Det pirrigaste ögonblicket i de flesta spel, och då framför allt i fightingspel, är att våga gå online för första gången. Är man inte särskilt bra på fightingspel, och dessutom bara spelat det i ett par timmar, så är det tufft att våga mäta sina krafter mot andra riktiga spelare. Man vet att man kommer att få stryk. Om och om igen. Men drömmen att få vinna en match online kör över allt annat. Så jag avslutade veckans Smash-spelande med att ge mig ut online!

Först spelade jag som Kirby och jag förlorade ett par matcher, och sedan spelade jag som Bayonetta och jag förlorade ett par matcher, men till slut vann jag äntligen en match!

Jag fick dock aldrig spela en match med fyra spelare. Spelet hade av någon underlig anledning svårt att hitta några andra spelare – det har trots allt bara sålts i fjorton miljoner exemplar. Det blev bara två spelare och en match med tre spelare. Det var något av en besvikelse. Jag är vanligtvis bättre på att hantera kaos än vad jag är i en rättvis en-mot-en match, så jag hade gärna spelat flera fyra spelar-matcher. Bättre lycka nästa vecka!

Mina favoriter i Super Smash Bros Ultimate

Men den viktigaste frågan är förstås – vilka är mina favoritfighters i spelet? Jag har visserligen inte låst upp så många karaktärer ännu, men mina favoriter än så länge är Kirby, Inkling, Zelda, Sonic och Bayonetta.

Kirby, för att han har en fantastisk attack där man landar som en sten i huvudet på motståndaren, som man ofta kan missbruka mot datorn.

Bayonetta, för att hon är den som hittills varit klart lättast att klara arkadläget med, och att hennes attacker är väldigt pedagogiska och lätta att förstå.

Sonic, för att alla hans snurrattacker är jättekul, även om jag snurrar av banan och dör i hälften av matcherna.

Inkling, för att jag älskar Splatoon, och det är så kul att göra alla de attackerna i det här spelet, även om karaktären är riktigt svår att spela med för en nybörjare.

Zelda, för att hennes teleportering är riktigt kul, och väldigt bra att använda mot datorn.

I takt med att flera karaktärer låses upp, så kommer jag att bjuda på nya favoriter!

Smyger vilse i The Last of Us

Jag blev minst sagt förvånad när jag körde fast i The Last of Us redan efter tre timmar. Jag kom till en galleria som var full av livsfarliga monster. Att strida var inget alternativ och att smyga gick inte bättre. Jag brukar vara kungen på smygarspel, men här fungerade det inte alls.

Det var en rätt ovanlig upplevelse att smyga förbi monster. I de flesta smygarspel så smyger man ju förbi människor. Jag hade svårt att riktigt förstå reglerna. Vissa monster ser mig inte, men hör mig. Och andra ser mig, men verkar inte höra mig så bra. Och när det var så mörkt var det svårt att se vad det var för monster jag hade omkring mig. Jag hade också svårt att förstå om monstren brydde sig om varandra eller inte. Ibland när jag lyckades reta upp ett monster så kom de andra monstren springande, men ibland när monstret skrek så ignorerade resten av monstrens monstrets ilska.

Dessutom verkar bara monstren bara bry sig om mig och inte mina två medföljare. Spelmässigt är det naturligtvis härligt att det är bara jag som kan klanta till mig, men storymässigt är det underligt när de bara är mig som monstren blir arga på. När Ellie plötsligt skriker till av någon anledning så hoppar jag verkligen till. Tyst, flicka!

LÄS MER: Naturens återgång i The Last of Us

Till slut så hittade jag i alla fall vägen ut ur gallerian. Det var det klassiska fenomenet att mina medföljare skulle trigga en mellansekvens på en viss plats, men de triggade inte mellansekvensen den första gången jag besökta platsen (förmodligen för att monstren som rörde sig omkring var för nära) så det tog sin tid innan jag besökte platsen igen och lyckades trigga mellansekvensen som tog oss vidare.

Vilken genre tillhör The Last of Us?

The Last of Us innehåller många smygarelement, men det vore fel att kalla det ett smygarspel. Det innehåller många överlevnadselement, som att samla förnödenheter och tillverka egna vapen och medkits, men det är för linjärt och storydrivet för att vara något renodlat överlevnadspel. Spelet innehåller mycket action, men jag skulle inte kalla det för ett actionspel. Det innehåller många skräckelement, men något skräckspel är det inte. Spelet fokuserar mycket på storyn och karaktärerna, men det känns inte helt rätt att kalla det ett storyspel.

The Last of Us innehåller lite av varje, men känns aldrig splittrat. Spelets tema så här länge kan sägas vara att ska man överleva så får man vara beredd att göra vad man behöver göra i stunden. Ibland får man smyga, ibland får man slåss, ibland får man försöka tala förstånd med andra överlevande, ibland får man bryta sig in i hus och länsa skåp och lådor på förnödenheter.

Stiliserad fotorealism i The Last of Us

Grafiken i The Last of Us är synnerligen intressant. Dels har man satsat på fotorealism, men samtidigt har man också satsat på en stiliserad design av karaktärerna. Så när man tittar på karaktärerna, och då framför allt Ellie, så är det som att titta på ett fotografi och en seriefigur på samma gång.

Gissningsvis kommer det här att göra att spelet kommer att åldras bättre grafiskt än många andra grafiktunga spel från samma tid. Att det kommer det att göra spelet högst njutbart, grafiskt sätt, även i framtiden. Det är högst njutbart just nu i alla fall.

Den levande omvärlden i The Last of Us

Det finns något av en helig graal i spelvärlden, något som betyder otroligt mycket för inlevelsen i spel, men som det av någon anledning inte pratas särskilt mycket om. Det är hur omgivningen i spelen reagerar på det du gör och hur karaktärerna reagerar på det som händer i världen runt omkring dem.

Här får The Last of Us 10/10. Interaktionen mellan karaktärerna och interaktionen mellan karaktärerna och omvärlden är något av det bästa jag upplevt i ett spel. Så väl spelvärlden som karaktärerna som befolkar den känns mer levande än i nästan något annat spel. Här levererar spelmakarna inom alla områden för att få till den effekten. Det fantastiska manusarbetet förstås. Animationerna. Röstskådespelarna. Den trovärdiga designen av omvärlden. Fiendernas rörelser. Även om livet efter undergången borde vara ett helvete, och nog är det ett helvete för många av de inblandande, så är det ett himmelrike för oss som spelar.

Är jag för gammal för Celeste?

Efter mycket kamp, ett par skrik och blandad förtvivlan har jag äntligen klarat bana fem. Det är den med kristallen för er som har koll på spelet. Det var en riktigt tuff bana, men jag lyckades kämpa igenom den.

Men jag börjar undra – börjar jag bli för gammal för TV-spel? Problemet är att mina händer gör inte det som tanken vill att jag ska göra. Speciellt svårt är att dasha snett uppåt och sedan direkt dasha snett neråt. Det vill inte fungera alls. Jag har alltid varit dålig på TV-spel, men jag kan inte minnas att mina händer har strulat så här förut. Vad jag minns från när jag var yngre var att jag inte alltid nog snabbtänkt, men att händerna i alla fall gjorde vad jag sade åt dem att göra. Nu förstår jag varför jag är så dålig på fightingspel i alla fall. Jag behöver spel som inte kräver att man är superexakt utan att man får lite mer marginaler i kontrollen. Men ge upp i Celeste… nej, det tänker jag inte göra.

Tillbaka i Rock Band

För ett par veckor sedan köpte jag på mig ett gäng Rock Band låtar inför min comeback till rockstjärnelivet, och den här helgen var det äntligen dags. Dags att återvända till de stora scenerna!

Jag sjöng lite i The Beatles: Rock Band i höstas, men huvudserien har jag inte varit inne i sedan jag spelade Rock Band 2 så där 2010 någon gång. Nu stoppade jag in Rock Band 3 för första gången i min Xbox 360 för att sjunga järnet ur mig. Som jag berättat om tidigare så använder jag Rock Band-spelen framför allt till att sjunga. Jag har både gitarr och trumset, men jag använder mest mikrofonen. Därför köper jag också låtar som är roliga att sjunga, framför några andra kriterier.

Jag började med att testa några låtar med Oasis, John Lennon och Alanis Morisette som jag köpt på mig sedan sist. Sedan gick jag över till mitt paradnummer: Sorrow med Bad Religion. Det var den första låten som jag klarade att sjunga 100% på expert. Nu gick det inte så bra. Det märks att det var några år sedan sist, om man säger så… Texten visade sig jag mig fortfarande kunna, men tonerna halkade både hit och hit innan de träffade rätt.

Rock Band är inga spel som jag lägger tio timmar i veckan på direkt, men jag tänker stoppa in någon timme här av Rock Band 3 de kommande veckorna. Jag sätter ett högt värde på att kunna sjunga mina favoritlåtar, och jag tänker inte ge mig förrän jag når de där hundra procenten igen…

Äntligen 20000 gamerscore!

Efter min första session med Rock Band 3 så insåg jag att jag var uppe i 19994 gamerscore. Jag försökte hitta en achievement i spelet som skulle vara lätt att ta, så jag skulle ta mig över gränsen, men jag såg ingen. Så jag tänkte att ”det får jag fixa nästa gång”. Men i väntan på att alla skulle anlända till helgens Co-Op Kaos Hos Albumpojken så körde vi ytterligare ett par låtar. Plötsligt rasslande ”Tambourine Master” in och jag hade passerat gränsen!

Kaos i Towerfall Ascension

Allt Celeste-spelande de senaste veckorna hade gjort mig sugen på Towerfall Ascension igen. Så på den här helgen så återvände vi till spelet som satte ”kaos” i Co-op Kaos Hos Albumpojken. Jag tänkte att det skulle passa att recensera Towerfall samtidigt som jag recensera Celeste, så dels behövde jag fräscha upp mitt minne av spelet och dels behövde jag ett par timmars gameplay för Youtube-recensionen.

Vi spelade både versus och co-op och det var väldigt kul. Det blev många skratt, skrik och panikartade order till varandra i co-op. Precis som förra gången tog vi oss till sista bossen i Dark World expansionen och precis som förra gången tog det tvärstopp där. Den verkar helt enkelt omöjlig att besegra. Det går hyggligt bra tills den nästan har slut på kraft, men då dår den alldeles bullet hell banans och den dödar oss på två sekunder. Om du har lyckas besegrat den, så ge mig gärna ett råd!

Nästa vecka

Nästa vecka förväntar jag mig att det, precis som den här veckan, mest blir Super Smash Bros Ultimate. Men även The Last of Us och Warhammer: Vermintide 2 borde det bli. Och så lite Rock Band 3 ska det väl också bli? Jag är sugen att hitta tillbaka till den rätta rockrösten igen!