6 minuter lästid

Vi är alla olika som spelare. Vi älskar olika genres, vi spelar olika ofta och olika länge, vi har olika mål med vårt spelande, vi spelar på olika maskiner och med olika personer. David berättar om sju aspekter som är typiska för just honom som spelare. Han är något av en ensamvarg som gärna gräver ner sig i pluppsamlande pussellösning på handhållna konsoler.

Alldeles allena

Ni läste rätt: lämna mig ifred! Jag lärde mig tidigt under min uppväxt och sedermera även under onlinespelens intåg att jag inte gärna anpassar mitt spelande efter andra människor. Att inte själv kunna välja när och vad jag vill spela rimmar verkligen inte väl med hur jag helst konsumerar spel. Spel är för mig först och främst en form av avkoppling, något jag gör för att det är kul och för att det får mig att må bra. Därav att jag helst väljer själv när och varför jag spelar.

LÄR KÄNNA REDAKTIONENS KRÖNIKÖR: Martins sju spelarkännetecken

Trots att jag låter som om jag skyr annat folk som pesten är detta bara delvis sant. Jag tycker det är kul (ibland rentav njutbart) att spela tillsammans med vänner. Men då får det gärna vara spel som inte kräver mycket mer än att jag bara kan hoppa in och utan större problem ta mig an de utmaningar som bjuds. Spel som Mario Kart eller Super Smash Bros. lämpar sig alldeles utmärkt för mina samkvämspreferenser. Däremot är storytunga titlar eller spel med tydlig progression i antingen handling eller spelmekanik (läs: Horizon Zero Dawn, Marvel’s Spider-Man, Mass Effect eller valfri The Legend of Zelda-titel) något jag helst utforskar på egen kammare.

Pussellösande i engagerande berättelser

Så fort jag hör ordet pusselspel blir jag alldeles till mig i kroppen. Begreppet i sig är ju ganska brett och så även mitt intresse för det. Jag älskar alla möjliga typer av pussel! Det kan röra sig om plattformande, gåtor, siffror, fysik och mer därtill. Picross till Nintendo DS är ett utmärkt exempel på pusselspel där pusslen utgör i princip hela spelet – lite som en sudoku i spelform. Ett annat exempel är Timelie, där pusslen är centrerade kring att spola tiden fram och tillbaka för att navigera en liten flicka igenom karga miljöer utan att bli upptäckt av de onda vaktrobotarna. Sådana spel sätter sina pussel i ett slags narrativt och estetiskt ramverk.

LÄS MER: Speciella stunder: Överväldigande stort i Portal 2

Men allra bäst är ändå när pusslen är inbakade i ett välskrivet och fängslande manus. Detta görs med bravur i spel som Broken Sword, Portal, Ace Attorney, och Professor Layton. Till viss del också Uncharted även om just de pusselelementen är få och med långa intervaller. Utöver de mer regelrätta pusslen i ovan nämnda titlar bidrar också berättelsen till ett slags mystik och vad jag skulle vilja kalla berättarmässigt pussel. Därmed får jag inte bara en massa mindre pussel att ta mig an, utan också en längtan att nå spelets slutgiltiga pussel i den narrativa upplösningen.

Samla pluppar på kartan

Utöver utmanande pussel och spännande narrativ tackar jag verkligen inte nej till sidouppdrag och collectibles. Särskilt om där också finns någon form av logg eller checklista där jag tydligt kan se både progression och valmöjligheter. Det spelar ingen roll om det rör sig om idogt resurssamlande, repetitiva sidouppdrag eller långdragna fetch quests; jag är öppen för det mesta. Om du som spelutvecklare i ditt spel har markerat på spelets världskarta hur mycket jag har kvar innan jag sopat spelet rent på innehåll har ni nästan garanterat min uppmärksamhet.

Självklart har även jag min gräns, och börjar fluffet ta över huvudberättelsen (läs: Kingdom Hearts 3, Dragon Ball Z: Kakarot, Yakuza: Like A Dragon) blir jag instinktivt apatisk och väljer gärna bort spelet helt och hållet. Gränsen mellan lagom och för mycket kan tyckas hårfin för att slå an strängarna på min samlarlyra men tro mig, det finns gott om spel som lyckas tilltala mig inom det här området.

LÄS MER: Håll hårdare i den röda tråden

Helst handhållet

Måhända är detta en kvarleva från svunna tider då jag sällan hade tillgång till moderna konsolspel, men en bärbar Nintendo-konsol har jag nästan alltid ägt och använt flitigt. När jag tog min lärarexamen våren 2018 passade jag på att bygga vidare på denna tradition genom att köpa mig en Switch med tillhörande Breath of the Wild i examenspresent. Sedan dess har den använts flitigt till små som stora spel.

Som småbarnspappa finns det inte alltid möjlighet att sätta sig ner i lugn och ro i soffan eller vid datorn. Då passar det utmärkt att plocka upp Switchen, spela några minuter, lägga ner den när plikten kallar och sen när tillfälle ges kunna hoppa in exakt där jag slutade. Eller varför inte plocka den med sig på tågpendlingen till jobbet varje dag? Min nuvarande arbetsplats ger mig på ett ungefär 1,5 timmar extra speltid varje dag, skulle jag så vilja. En handhållen konsol i väskan kan då rädda även den pissigaste av jobbdagar.

LÄS MER: När Mario och kompani inte spelar efter sina egna regler

Nåbara achievements

Dessa får gärna vara kopplade till tidigare nämnda pluppar på kartan så att jag får ett fint litet kvitto på att jag till exempel har utfört alla sidouppdrag eller samlat alla collectibles. Vissa spel kan gott få vara en isolerad upplevelse utan någon som helst prestige eller gömda hemligheter. Men det finns ändå något speciellt i att kunna klappa sitt ego lite extra genom att hundraprocenta ett riktigt bra spel.

Liksom med pluppsamlandet är gränsen för vad som känns rimligt även här ganska hårfin. Till exempel kan jag ibland köpa ett tresiffrigt antal collectibles, ibland inte. Det beror helt på hur svårt det är och hur lång tid det tar att samla alla. Achievements som kräver att jag spelar om ett spel på samtliga svårighetsgrader går fetbort. Att däremot spela igenom en extra gång på new game + kan i de flesta fall gå för sig. Jag vet, det är inte supertydligt vad som klickar med mig men ofta är det en fråga om tid. Det säger sig självt att det går fortare att spela igenom ett spel en extra gång än två, och att 100 fullt synliga och lättillgängliga collectibles är lättare att samla än tio gömda.

Lutar alltmer åt konsol

Trots min långa historia av handhållet, och min tidigare lätt obstinata PC-vurm, har jag successivt börjat dra mer åt soffspelande. Medan min PS4 från början mest användes som streamingmaskin blev den genom Player 1:s många recensionsuppdrag sakta en större del av mitt vardagliga spelande. 2020 var året då jag fick tummen ur och började bränna igenom flera av de många titlar jag haft liggandes på hårddisken under en längre period – bl.a. Uncharted 4, Marvel’s Spider-Man, Shadow of the Colossus, Horizon Zero Dawn.

Detta visade sig också passa mycket bra som gemensam aktivitet då jag kunde spela många av de mer storytunga spelen i sällskap av min fru som gärna satt bredvid och baksätesspelade medan hon pysslade med annat. När jag kort efter årsskiftet i år också fick möjligheten att lägga vantarna på en PS5:a var jag inte sen att göra slag i sak. Nu kunde jag dessutom effektivisera mitt spelande på ett helt annat sätt än tidigare, tack vare de obefintliga laddningstiderna. Om det ändå fanns lite fler spel att spela på PS5…

Med mål i sikte

Det är ganska längesen nu, men jag tror att jag redan i mina tidiga 20-nånting år insåg att jag inte har mycket till övers för spel utan end game. Ett av de tydligaste exemplen, och som hängde med ett tag från sena gymnasietiden och framåt, är MapleStory. Detta tvådimensionella MMO-RPG fick många sena kvällar att fullkomligen flyga förbi. Under kanske två-tre års tid spelade jag någorlunda kontinuerligt under oräkneliga timmar med sammanlagt fyra olika karaktärer och kom så småningom till insikten att jag aldrig skulle ”bli färdig” med spelet. Där och då fick jag något av en uppenbarelse och bestämde mig för att inte ägna mer tid åt spel som inte går att klara av.

Sedan dess har spelgenrer som endless runners, MMO-RPG, vissa rougelikes, de flesta onlinetitlar, och free-to-play-spel à la utvecklaren King fått stryka på foten. Som de flesta andra som har spel som största intresse har jag tvingats inse att jag faktiskt inte kan spela alla spel, och har därför aktivt fått utesluta vissa typer av spel som antingen inte faller mig i smaken eller som bara äter upp min alltmer dyrbara tid. Men så länge eftertexterna finns där och det är möjligt att nå dem (och om jag faktiskt gillar spelet i fråga) kommer jag göra mitt yttersta för att ta mig dit.

Så är jag som spelare. Vad kännetecknas ditt spelande av?