3 minuter lästid

2017 var troligtvis det mest krävande året i mitt liv. Framför allt privat, men också yrkesmässigt. Inte mycket gick som jag hade önskat, och antal gånger jag ångestfyllt utbrast ”seriöst!?” var oändligt många fler än vad som känns ok.

Jag har skrivit tidigare om att jag för en hyfsat detaljerad lista över vilka spel jag ska spela och vilka jag har klarat, men på grund av ovan anledningar var 2017 det första året jag inte känner någon slags stolthet över vad jag faktiskt bockat av. Tiden att spela har varit ganska liten och likt allt annat i mitt liv har jag även gjort en del tveksamma val kring var jag skulle lägga den tiden. Över 50 timmar på Ghost Recon: Wildlands? Kom igen för fan (ångrar dock inte att jag tog mig tid att spela igenom Spec Ops: The Line).

När jag tittar på andras favoritspel över 2017 ser jag även så många luckor kvar i min egen täckning. Persona 5 ligger fortfarande oöppnat på min PS4:s hårddisk, jag har fortfarande plasten kvar runt Nier: Automata och Wolfenstein 2: The New Colossus. Jag har bara spelat en timme av Hellblade: Senua’s Sacrifice och har inte ens hunnit köpa Night in the Woods. Jag har ägnat slutet av december och början på januari åt att åtgärda detta, men med det sagt så kommer årets topp fem 2017 inte kännas helt komplett för mig själv förrän om kanske någon månad eller två.

On another note, märker ändå att 2017 var årets där världarna stod i fokus, inte lika mycket det traditionella berättandet. I alla fall bland de spel som föll mig själv i smaken mest. Ok ok, nu till listan:

Horizon: Zero Dawn

Det var lite kärlek vid första ögonkastet, bokstavligen. När jag fick spelet tvingades jag spela på en liten 1080-datorskärm som kanske inte gjorde spelet rättvisa. Trots det fylldes hela bilden av de absolut vackraste och inbjudna miljöerna jag någonsin upplevt i en öppen värld. Samtidigt hade den en perfekt storlek, med stora vyer som ändå kändes hanterbara. Jag var även en av dem som älskade huvudhistorien och de små berättelserna bredvid.

The Legend of Zelda: Breath of the Wild

Jag skrev i min recension av Horizon: Zero Dawn att de hade satt en ny ribba för öppen värld-spel, lustigt att den skulle slås bara en vecka senare av The Legend of Zelda – Breath of the Wild. Jag har lagt nästan hundra timmar i spelet och har faktiskt, nu får väl en skämmas, klarat slutet än. Jag har bara så kul med att springa runt och utforska varenda hörn av Hyrule. På ett intellektuellt plan håller jag det högre än Horizon: Zero Dawn, jag ser att den tar spelgenren till en ny nivå. Jag lyckades aldrig riktigt bli sams med kontrollerna och jag gillar mer traditionellt berättande i mina spel. Horizon: Zero Dawn tickade alla de boxarna för mig.

Assassin’s Creed: Origins

Jag är ett stort Assassin’s Creed-fan och har varit sedan det första spelet. Har alltid älskat de historiska miljöerna, de detaljerade omgivningarna och till och med den ofta corny berättelsen (ja, till och med de stökiga science fiction-delarna. Så när Ubisoft tog nya tag med en mer RPG-liknande struktur med tydliga influenser från Witcher 3, ett annat av mina favoritspel, så är det klart att det faller mig i smaken. Jag har fått min Platinum från spelet, men kommer sannolikt återvända några gånger till de närmaste månaderna.

Gravity Rush 2

Ok så den första lite unika titeln på listan. Jag har en märklig hatkärlek till Gravity Rush 1 och 2. Jag älskar karaktärerna, historien, de märkliga miljöerna och bara den allmänna känslan av att spela något som inte är likt något annat tv-spel. Det är dessutom sagolikt vackert och har ett grymt soundtrack av jazziga world music-melodier. Hade det inte varit för den höga svårighetsgraden i kontrollen samt finalen som håller på alldeles för länge hade det kunnat bli min etta.

Tacoma

Ja vi avslutar med en liten titel som jag faktiskt spelade igenom bara för några dagar sedan. Tacoma är gjort av Fullbright som låg bakom ett av mina absoluta favoritspel Gone home. Berättelsen träffar dig inte lika mycket i magen i Tacoma som det gjorde i Gone home, men de gör ändå väldigt intressanta saker med berättelsestrukturen, där du kan spola fram och tillbaka i scener. Tacoma har även en ypperlig spellängd som vet när de ska sluta utan att hålla på för länge.

Så där är den, min topp fem just nu. Med STOR reservation för ändringar, måste verkligen spela Persona 5 och jag älskade den första timmen med Hellblade: Senua’s Sacrifice. Så kanske reviderar denna om någon månad eller så.