Året är 1991, det är mörkt och regnet smattrar mot rutorna. En flicka sitter vid en dator, ansiktet endast upplyst av den ljusa laddskärmen från sin Amiga 500, och är på väg in i en värld där en pojke blir kallad i gryningen, på väg mot sitt livs äventyr.  

Det är svårt att förklara helt och hållet vad som hände den där första gången som jag spelade Loom (Lucasarts, 1990). Jag hade spelat dataspel ett tag, och hade sedan vi skaffade datorn 1989 spelat allt jag kunde få tag på. Actionpussel, det blir säkert kul. Bilspel, kör i vind. Miniatyrgolf, det blir nog spännande. Strategispel om lastfartyg, kul! Ett löjligt svårt spel om Katten Gustaf  i Alperna, jag tar det jag kan få.

MER LÄSNING: Sagan om spelen som spelades om

Jag sparade, skrapade ihop och stod sedan och valde i den enda affären jag kände till som sålde dataspel som låg nere vid kanalen, mitt emot kyrkogården i Malmö. Efter en timme lackade min pappa ur och sa att nu var det faktiskt dags att bestämma sig. Det enda man hade att gå på var kartongerna, med en omslagsbild som oftast inte hade något alls med spelet att göra och en väldigt knapphändig beskrivning på baksidan. I ärlighetens namn måste jag erkänna att jag inte alls köpte Loom, istället jag piratkopierade det från en vän, men det är lugnt, Martin, jag kommer inte att nämna dig vid namn. I en värld fylld av kul spel, okej spel och helt hopplösa sådana, hade jag plötsligt hittat något som talade direkt om det jag älskade mest; sagor. 

Spelet skrevs av Brian Moriarity, med hjälp av Orson Scott Card.

Loom var mystiskt, vackert och hade enligt dåtidens standard (googla om ni inte fattar vad jag snackar om) en väldigt bra story, något som jag var fantastiskt svältfödd på. I början av spelet vet man lika mycket som huvudpersonen Bobbin, men man vägleds in världen med ett lätt handlag och förundras precis som Bobbin över hans nyfunna magi och samlar på de trollformler han får tag på. Jag minns att jag hade ett block där jag skrev ner alla besvärjelser, som man fick i form av små melodier på fyra noter. Inget lagrades i gränssnittet, så glömde du, då glömde du. Innan Internet, kids, det var hårda tider.

I expertläget finns det möjlighet att ta bort alla typer av hjälpmedel så att man fick ta ut alla melodier på gehör, men det vågade jag mig aldrig på. Om trollformeln kunde vändas var det tydligt, till exempel gjorde C-E-F-G halm till guld. Då kunde man nämligen spela G-F-E-C så blev guld till halm istället. Den senare kan eventuellt kännas väldigt onödig, men det finns ett fantastiskt ögonblick i spelet där just den trollformeln blir helt avgörande för hela spelets handling. Om en trollformel inte gick att vända betydde det oftast att den var en återvändsgränd. Dessa var musikaliska palindromer, alltså sekvenser som såg likadana ut från båda håll, till exempel A-C-C-A. En annan sak som blev uppenbart först mycket senare var att alla melodier nollställdes för varje spel. Det betydde att du inte kunde fuska dig till trollformler, och varje spel har sin egen uppsättning melodier, enligt de reglerna som jag redan beskrivit. Ganska fiffigt av utvecklarna! 

Som spelare styr du Bobbin Threadbare, en sjuttonåring som är utstött från sin klan av vävare av skäl som han inte känner till. Han har blivit omhändertagen av mor Hetchel sedan barnsben efter sin riktiga mors död, och har aldrig fått lära sig de vävarkunskaper som annars ärvs ner i klanen. I början av spelet möter vi Bobbin som besökt sin mors grav i gryningen, och han får en kallelse att infinna sig framför Vävarnas gillesråd. Väl där har något mystiskt inträffat och alla vävare, utom just Bobbin, förvandlas till svanar och i samlad flock flyger de iväg över havet. Lämnad ensam kvar i byn får Bobbin hitta en trollstav och lära sig så pass mycket magi, helt på egen hand, att han också kan bege sig över havet i jakt på sitt gille. Parallellt med denna resa får vi även se bakom kulisserna, en insikt om det större som håller på att ske, där en maktgalen gilles-äldste håller på att sätta hela världens öde på spel.

MER RETRO: 90-talskänslor med Willy Beamish

En av de absolut bästa sakerna med Loom var just att det fanns en känsla av förestående undergång, att saker höll på att skita sig kungligt. Medan alla miljöer var fina och idylliska, Bobbin så trevlig och gåtorna man skulle lösa finurliga så hängde alltid detta orosmoln över ens huvud. Samtidigt som man är Bobbins följeslagare har man fördelen att få inblickar i vad som händer på andra ställen och har därmed mer insikt än Bobbin om vad som faktiskt är på spel. Äventyret är också på sina ställen riktigt roligt. Till exempel (spoiler-varning för ett spel som antagligen släpptes innan du var född) kan man lura en drake som vill äta upp en fårflock genom att färga allihop gröna så de inte syns mot gräset. Det är kanske inte lika roligt som dess Lucasarts-kusiner Day of  the Tentacle, eller Monkey Island, men dessa två har å andra sidan inte stämningen som Loom har.  När allt är sagt och gjort kan man fundera på om man faktiskt vinner det här spelet eller inte. Beroende på vilka val du gör kan du dö, och det kan hända på många ställen, men frågan är om Bobbins resa egentligen radikalt ändrar världens gång. Det är hur som helst en väldigt behaglig, spännande och vacker resa att få följa med på. Jag har nog alltid på sätt och vis letat efter att få återskapa den där känslan av saga, äventyr, att vara del av något större och att utkämpa en kamp för att göra något bättre. Har jag någonsin hittat det igen? Tja, jag antar att mina andra favoritspel genom åren alltid har sneglat över axeln mot Loom, för på listan består av Baldur’s Gate, Final Fantasy X och Dragon Age.

Min son, som är tio år och ganska nära den åldern jag var när jag stoppade in första disketten för Loom, frågade mig i höstas om vad mitt favoritspel var, när jag var liten. Jag behövde inte fundera jättelänge, och gick in på YouTube och drog upp en playthrough av Loom. Vi bänkade upp oss i soffan med te och filtar och släckte ner i rummet. 

Året är 2018, det är mörkt och regnet smattrar mot rutorna. En pojke sitter framför en skärm, bredvid sin mamma, och är på väg in i en värld där en pojke blir kallad i gryningen, på väg mot sitt livs äventyr.