Jag har alltid upplevt att polisens arbete inkluderar en ordentlig mängd utredande arbete och pacifistiska åtgärder innan dödligt våld tas till som absolut sista utväg. Delar du den uppfattningen med veteranerna på Rico-enheten kan jag garantera att de kastar ut dig med huvudet före. I Rico styr du över en medlem av enheten som bäst beskrivs som den organiserade brottslighetens värsta mardröm. När inga andra åtgärder ger resultat skickas du in, ofta tillsammans med en partner, för att pulverisera varje svärmorsdröm du kan hitta.

LÄS FLER RECENSIONER: Treasure Stack

Den generella formen för spelandet i Rico består av uppdrag som fyllts till bristningsgränsen med kriminella grabbar och dåligt konstruerade dörrar. Därefter erbjuds du lite påfyllning i plånboken som sedan kan spenderas på det mesta mellan hälsopaket, revolvrar och automatgevär. Efter det är det dags att återigen ge sig ut i stridens hetta. Vi bjuds på några olika spellägen, men alla följer samma mönster. Det är en modell som innebär ett intensivt äventyr innan det ganska fort börjar kännas något tradigt. Spelar du tillsammans med en kompis via nätet eller genom delad skärm förhöjs och förlängs nöjet med hjälp av ostiga polisrepliker och synkroniserade dörrsparkar. Det är definitivt i samråd med en kollega som polisjobbet är som mest trivsamt.

Inte ens läskiga wrestlingmasker skrämmer bort den här brottsbekämparen.

Själva skjutandet känns oftast helt okej och fungerar som allra bäst när jag ställs mot ett rum sprängfyllt med bovar. Det är därför tråkigt att bildfrekvensen får kämpa rejält när utrymmet blir lite för överbefolkat. Den välanvända slow-motioneffekten som träder i kraft varje gång jag sparkar in en dörr gör att jag känner mig extra häftig och farlig. När jag spelar tillsammans med någon annan hade jag dock gärna sett att den försvann. Dels eftersom den försvårar arbetet om du spelar med en lite blygare poliskompis som hellre går i förväg och därmed saktar ner tiden när du plockar upp extra ammunition i rummet intill. Jag hade också gärna upplevt normalfart på tiden i dessa lägen för att balansera ut övertaget som infaller när enheten skickar in två skjutglada poliser istället för en.

SVARA PÅ VECKANS FRÅGA: Vilket speltema skulle din resturang ha?

Det mesta i Rico har plockats fram med hjälp av processuell generering, vilket innebär att banor och dylikt produceras med hjälp av en algoritm istället för via manuellt arbete. Såväl banorna som de svettluktande skurkarna skapas på detta vis och ser dessutom riktigt bra ut med hjälp av den cel-shadade grafiken. Vid första anblick ger denna randomisering ett ganska tröttsamt intryck, men efter en del spelande börjar jag uppskatta den B-filmkänslan som formas när jag skjuter samma skurk i ansiktet för sjuttioelfte gången. Spelets överdrivna slow-motionsektioner och de larvigt höga dödstalen bland mina stackars offer försvagar knappast den känslan. Till och med vapen och föremål jag tillåts införskaffa mellan uppdragen verkar slumpmässiga i sitt urval. Å ena sidan är det ganska trevligt att alltid uppmuntras till improvisation i sättet jag utrustar mig inför uppdrag, å andra sidan är det lite frustrerande att spara till vapen som sedan försvinner ur sortimentet.

Polisiärt arbete gör sig alltid bättre med en partner.

Rico är verkligen den klichéartade polisfilmen spelifierad, och är detta precis vad du är på jakt efter kan du sluta leta nu. Spelet ska dessutom ha eloge för inkluderandet av samarbete via delad skärm, en spelform som är på tok för underrepresenterad i dagens spelklimat. Det är en actionfylld historia med tydlig B-betoning som likväl lyckas underhålla. Har du chansen att uppleva spelet tillsammans med en god vän bör du definitivt ta den. I värsta fall får du åtminstone användning för alla töntiga one-liners du plockat upp från tidernas alla polisfilmer.