Martins spelvecka – Speldatorns sista strid?

11 minuter lästid

Räddningsuppdrag: speldatorn

Historien om min nya gaming laptop har blivit rena såpoperan här i Martins Spelvecka, med tvära växlingar mellan glädje och sorg och oväntade vändningar i storyn. Det senaste avsnittet slutade med ännu en cliffhanger – jag hade skickat en rapport till tillverkaren och undrade om de kände igen mina problem och kunde hjälpa mig.

På måndagen fick jag ett svar. Att grafikdrivrutinen skulle avinstalleras och installeras igen var inget oväntat råd, men tydligen måste jag använda ett program vid namn DDU för att avinstallera drivrutinen till sista byte innan jag inställerade den igen.

Även om instruktionerna de skickade med var rätt krångliga så var själva processen att uppdatera drivrutinen smärtfri, till och med för en data-noob som jag. Trots att jag är väldigt intresserad av teknik, vetenskap och alla former av science fiction, så har jag aldrig lyckas lära mig det här med hur datorer fungerar. Att förstå hur Windows är upplagt känns lika komplicerat som att förstå hur den mänsklig hjärnan är uppbyggd.

Men det viktiga var förstås spelen! Började de att fungera igen efter den kirurgiska operationen i operationssystemet?

Svaret är: nej. Dragon Ball FighterZ går fortfarande i slow-motion och ljudet fungerar fortfarande inte i Street Fighter V. Då det fortfarande är tid kvar på butikens öppet köp-erbjudande kommer jag att skicka tillbaka datorn och köpa en ny istället. Tack, men nej tack.

Tetra gör premiär i Hyrule Warriors: Definitive Edition

I förra veckans avsnitt så skrev jag att jag började närma mig slutet av Hyrule Warriors. Så var det inte alls. Huvudstoryn fick visserligen ett slut, men spelet gjorde som Captain Toad: Treasure Tracker gjorde och fortsatte ändå trots att fienden var besegrad. (Båda spelen slog dessutom till med att en jättefågel kidnappade en liten flicka. Är det någon slags Nintendo-kliché?) En helt ny (och fortfarande i högsta grad mystisk) fiende dök upp, och storyn fortsatte.

Det viktigaste som hände – förutom att nya miljöer och nya fiender äntligen dök upp och gjorde spelet lite mer omväxlande igen – var att allas vår favorit piratprinsessa Tetra dök upp! Hyrule Warriors bygger mycket på nostalgi, men då Zelda-serien aldrig har varit någon stor favorit för mig, så hade det inte blivit så många sådana känslor under min tid med spelet. Men så fort Tetra gör storslagen entré så sköljer nostalgin som en flodvåg över mig.

Jag tas tillbaka till när jag klarade The Legend of Zelda: The Wind Waker, på den tiden jag var lika ung och oskyldig som det spelet är. Att spelmakarna av Hyrule Warriors dessutom lyckas få ihop den väldigt stiliserade stilen från The Wind Waker med den mer realistiska stilen med de andra karaktärerna i spelet på ett ypperligt sätt är imponerande. Plötsligt blev Hyrule Warriors riktigt kul igen!

Avslutade storyn i Hyrule Warriors: Definitive Edition

Till slut så tog det ändå just det slut. Storyn var helt fantastisk de första tio timmarna i Hyrule Warriors. Klart den bästa storyn jag upplevt i ett Zelda-spel, med roliga vändningar och en massa knas som ändå motiverades på ett fullständigt rimligt sätt. De sista femton av de tjugofem timmar det tog mig att klara spelet var dock betydligt svagare. Det var som om gameplay-teamet hade skapat fler banor än vad story-teamet klarade av att leverera story till och storyn blev rejält tunn på sina håll.

Sammanfattningsvis så är jag väldigt nöjd med Hyrule Warriors: Definitive Edition. Min plan att spela olika typer av spel som jag inte i första hand brukar spela har varit lyckosam än så länge. Både Captain Toad och Hyrule Warriors får tummen upp. Nu har jag beställt ett tredje Switch-spel i samma kategori. Det ska bli spännande att se när det kommer om jag kommer att gilla det lika mycket också.

Men jag är inte klar med Hyrule Warriors bara för det. Det jag klarat är Legend Mode och jag har ju Adventure Mode kvar. Vad Adventure Mode är vet jag faktiskt inte, men jag vet att man kan låsa upp ännu fler karaktärer där, så det kör vi på!

Rainmaker-guld under Splatoon 2-veckan

Den här veckan var det jag som höll i Player1:s Instagramkonto. Jag bjöd exklusivt på alla möjliga upplevelser och minnen från min tid med Splatoon 2. Men jag såg till att spela en del Splatoon 2 under veckan också. (Jag hade planerat att spela mycket mera Splatoon 2 den här veckan, för att direktrapportera om mina upplevelser på Instagramkontot, men allt krångel med datorn kom emellan.)

Det första av de fyra rankade lägena som jag återvände till var Rainmaker. Jag hade helt glömt bort hur spännande det var att spela Rainmaker. Det är väldigt underhållande att spela rankat i spel som Overwatch och Forza Horizon 4, men i inget annat spel är det lika nervöst och nervkramande att spela rankat som i Splatoon 2. Det känns som det är på liv och död i varenda match, och jag älskar det!

Varje rankat spelläge finns i rotationen i två timmar åt gången, och den första två-timmars sessionen jag spelade Rainmaker på sex månader så jag rankar jag upp till Rank S. Något jag bara gjort en gång förut! Förra gången blev min tid på Rank S väldigt kort, bara lite över en timme. Det här kanske låter som en billig ursäkt, men jag hamnade i väldigt dåliga lag (vilket man gör ibland) och jag rasade raskt tillbaka ner på A+ igen. Jag hoppas på en del fler matcher på Rank S den här gången!

Mina koncentrationssvårigheter gillar inte Splatoon 2

Tyvärr är Splatoon 2 ett av de spel som mina koncentrationssvårigheter tycker allra sämst om. Två timmar Splatoon 2 (inklusive pauser) är vad jag klarar av på en dag. Det är lite svårt att träna på ett spel och bli bra om man bara kan spela två timmar på en dag och dessutom ta pauser hela tiden, men saker och ting är som de är. Som tur är finns det andra spel som The Legend of Zelda: Breath of the Wild, The Witcher och Persona 5 som koncentrationssvårigheterna inte alls bryr sig om, och jag kan alltid spela sådana när det blir svårt. Men onlinespel i allmänhet och Splatoon 2 i synnerhet ställer till med problem för mig.

Mass Effect 3 vägrar att lyfta

Nu har jag spelat tolv timmar av Mass Effect 3 och spelet är inte i närheten av samma klass som de två första spelen. Storyn harvar på och striderna är inte speciellt roliga. Det roligaste är att återse karaktärer från de 1:an och 2:an. Men jag kan inte släppa att de nya karaktärerna som man äventyrar med i 3:an är mycket blekare än de man hade i sitt gäng i 2:an. Någonting drastiskt måste hända snart om det här spelet ska ha någon chans på något högre betyg. Spelet är inte dåligt på något sätt, men det är avslaget. Lite håglöst. Det här är inte det Mass Effect som jag älskar så mycket. Kom igen nu spelet, jag vill så gärna älska dig som jag älskade de båda första spelen!

Mass Effect 3 är inte upplagt för spelare som mig

Som jag tidigare berättat om så har Mass Effect 3 ett mycket intressant upplägg där hur man spelar i online-multiplayer läget påverkar single-player-kampanjen. Genom att spela co-op online multiplayer så driver man tillbaka fienden från single-player-kampanjens olika delar av galaxen.

Problemet är bara att när man inte har spelat spelet på några dagar så tar sig fienden tillbaka genom rymden och allt du gjorde i multispelarläget görs ogjort igen. Det här är inget problem om du är en sådan som klarar spelet på en vecka. Då hinner ju inte dina bedrifter online försvinna innan du klarat spelet i single-player. Men är du en spelare som jag, som spelar tre till fyra timmar av spelet varje vecka, så är det grymt att se att alla bedrifter online hinner försvinna hela tiden.

Enligt vad jag hört ryktas å nätet så ska ens bedrifter i online-läget påverka hur slutet blir i single-player kampanjen, så jag antar att jag får vänta med att spela online tills precis innan jag klarat spelet, dra upp alla mätare till max online och sedan klara spelet? Är det den bästa taktiken?

Har tråkigt med Project Cars 2

Redan förra veckan hade jag tänkt testa Project Cars 2, men då kom strulet med datorn i vägen. Men den här veckan drog jag till mina föräldrar, som tagit över min gamla speldator, för att testa spelet. Jag var väldigt förväntansfull. Skulle spelet vara lika kul som Forza Horizon 4?

Det började inget vidare. I det första loppet lyckades jag inte ens svänga med bilen. Jag trycker åt sidan med spaken och absolut ingenting händer. Att bromsa går inte bättre. Jag trycker bromsen i botten, men ingenting händer. Det här är verkligen inte Forza Horizon, så mycket är klart.

MER BILSPEL: Vår recension av Dirt Rally 2

Lösningen blir att bromsa långt tidigare än vad jag skulle ha gjort i Forza Horizon 4 och bara svänga när bilen står närmast still. Hur kan någon tycka att det här är kul? Det känns mer som jag försöker leda en gammal tant över en gata, än att jag susar fram i en exklusiv sportbil.

All liv och energi som finns i Forza Horizon-spelen saknas helt i Project Cars 2. Spelet känns helt dött. Seriöst, ja, livligt, nej. Att inramningen är död kan jag dock köpa, men inte att det spelmässigt är skittrist. All respekt till er som älskar den här typen av bildspel, men jag blev extremt uttråkad av det här spelet. Jag höll knappt på att hålla mig vaken efter en halvtimme med spelet, och då överdriver jag inte ens.

Visst, jag föredrar arcadracers framför seriösa bilspel, så är det tveklöst. Men jag har haft väldigt kul med Forza Motorsport 4 och Grand Turismo-spelen förut, så det är inte direkt så att jag är beroende av spektakulära krascher, grälla färger och dunkande musik för att ha kul i en bil. Project Cars 2 var dock ingenting för mig.

Har roligt med Forza Horizon 4

Egentligen hade jag inte tänkt att spela något Forza Horzion 4 den här veckan; jag hade ju tänkt att spela Project Cars 2 istället, men jag var så uttråkad efter en timme med Project Cars 2 att jag bara måste dra igång det här spelet för att få lite underhållning.

Gud, vad jag älskar det här spelet! Och efter min upplevelse av Project Cars 2 så älskar jag bara det här spelet ännu mer. Körkänslan är helt underbar och man är verkligen ett med sin bil. Och det är så kul att lagspela online. I vanliga fall har man inte så mycket att göra med sina lagkamrater i spelet. Det är ju ett bilspel trots allt, och inte ett samarbetsspel som Overwatch eller Splatoon 2, men i ett lopp kom veckans finaste ögonblick. Inspirerad av slutet av årets Vasalopp så lyckades jag hålla motståndarlaget bakom mig medan jag släppte fram spelarna i mitt eget lag. Att få höra en lagkamrat tuta av tacksamhet när de kör förbi är en skönare belöning än någon in-game-reward.

500 nya gamerscore i Forza Horizon 4

Om du har följt Martins Spelvecka vet du förmodligen att jag är jakt efter att samla alla achievements i Forza Horizon 4. När veckan började var jag uppe i 1430/1500. Den här veckan lade spelmakarna plötsligt till ytterligare 500 poäng så nu är jag plötsligt på 1590/2000. I princip hela listan av nya achievements har jag redan klarat i spelet, men tydligen måste jag klara dem igen för att få dem. Då ingenting på listan var egentligen svårt så borde jag snart vara uppe i 1930/2000. Det är mitt nya mål! Fast då vore det bäst om jag hade en dator som jag kan spela på också…

Man får vad man vill ha i Nine Parchments

Nine Parchments är på rea på Playstation Store den här veckan så jag skaffade spelet till helgens Co-op Kaos Hos Albumpojken. Spelets gimmick är att alla fyra spelarna spelar som magiker och det finns friendly fire. Ja, det finns inte bara friendly fire, man kan dessutom hela fiendemonstren om man är ovaksam.

Har du någon gång spelat ett spel för fyra spelare på samma skärm, så har du en bra bild av hur det här spelet är. Det är lätt att tänka sig att skaparna av spelet har spelat igenom samtliga spel inom genren som finns på Playstation Store och satt ihop sin egen variant av sina egna favoritspel.

Spelmässigt är spelet något mer avancerat än Lara Croft and the Temple of the Osiris och något mindre avancerat än Diablo III. Släng in den grafiska stilen och berättarrösten från Trine och lite av all virvlande action från Nex Machina så har du Nine Parchments. Spelet skippar all problemlösning som brukar finns inom genren och satsar istället på action. Eller snarare så bakar man in problemlösningen i all actionen. Det gäller hela tiden att posera sig rätt, använda rätt magi på rätt monster och återuppväcka sina vänner i rätt ögonblick när de har stupat.

Nine Parchments får inte många originalitetspoäng, men det finns två saker som gör att spelet sticker ut. För det första så är spelet betydligt svårare än spel inom genren brukar vara. Det går inte att slöspela det här spelet, utan redan på första banan blir det problem om man inte tar sin uppgift på allvar.

Det andra är att det finns så väl en teleporterknapp som en hoppknapp. Just teleporterande är väldigt viktigt och när man dashar omkring bland all action på skärmen så tror man för ett ögonblick nästan att man spelar ett Housemarque-spel. Det gäller att hela tiden hålla sig i rörelse. Om du förväntar dig att du ska ställa dig mitt framför monstren och stå och trycka på attackknappen tills de dör, så kan du definitivt glömma det. Spelet ser inte så märkvärdigt ut på bild, men det är riktigt fint i rörelse.

Det enda negativa jag kan säga än så länge är att när vi började spela så var bara två karaktärer upplåsta. Så två av oss fick alltså spela med en karaktär och de två andra med den andra. Rimligtvis så borde åtminstone fyra karaktärer ha varit upplåsta från början. Det är ett fyraspelarspel trots allt.

Nästa vecka

Den här veckan hoppas jag att Switch-spelet som jag har beställt dyker upp, så att jag får testa det. Dyker det inte upp får jag ge mig på Adventure Mode i Hyrule Warriors. Jag vill spela lite av Adventure Mode också innan jag recenserar spelet. Kanske ska jag testa spelet på hard också. Sedan får vi se vad som händer med speldatorn. Förhoppningsvis har jag en dator som fungerar snart!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *