4 minuter lästid

Vilken är min favoritspelserie? Splatoon eller Overwatch? Halo eller Metroid? Persona eller Mass Effect? Kanske är det Street Fighter ändå. Det är något speciellt med fightinggenrens främsta spelserie. Cool och härligt fånig. Sexig och barntillåten. Lättillgänglig och svårbegriplig. Street Fighter är Mario och Mortal Kombat på samma gång. Här får vi allt, och ännu mer, på samma gång.

Denna härliga brokighet framgår i all tydlighet av boken Undisputed Street Fighter, som släpps i anslutning till firandet av seriens trettioårsjubileum. Författaren är oberoende, men han har fått full tillgång till Capcoms arkiv. Boken bjuder således på massor och åter massor av underbara bilder från hela spelseriens historia och författaren har intervjuat många av nyckelpersonerna bland såväl spelskapare som spelare.

Boken består av två rätt olika delar. Den första halvan är en översikt över Street Fighters historia, där två parallella skeenden berättas: dels hur det gick till när spelskaparna skapade spelen i Japan och hur spelen togs emot i Amerika. Vi får följa hur spelargemenskapen växte fram med turneringar och hur några av de första diskussionsgrupperna någonsin på internet tillägnades Street Fighter II.

I efterhand är det lätt att tro att de fem olika arkadversionerna av Street Figher II berodde på att Capcom ville mjölka sin succé så mycket som möjligt, men det japanska huvudkontoret hade aldrig några planer på att släppa mer än en version av spelet. Det andra spelet, Champion Edition, släpptes tack vare James Goddard, som var spelarnas röst på Capcom USA och Jeff Walker som var försäljningschef på Capcom USA. Goddard ville kunna spela som bossarna i spelet och Walker ville att man skulle kunna spela spegelmatcher där båda spelarna spelar med samma karaktär. Ledningen för Capcom krävde att den amerikanska filialen sålde tusen arkadmaskiner i förväg för att det skulle bli något spel. Och det lyckades man med. På fem minuter.

LÄS MER: Kärleken, jag och Street Fighter

Det tredje spelet, Street Fighter II Turbo: Hyper Fighting, släpptes i sin tur för att Goddard upptäckte att det fanns en hackad piratutgåva av spelet där hastigheten var trettio procent högre. När han väl hade testat den kunde han inte gå tillbaka till att spela det vanliga Street Fighter, som nu rörde sig som i sirap. Även den här gången var de japanska spelskaparna skeptiska, men ett speltest på en japansk spelhall visade att spelarna var som tokiga i den nya, snabbare versionen, och det blev således ett spel till.

Den andra halvan av boken är en översikt över spelseriens samtliga spelbara karaktärer, med fokus på bilder från spelen och illustrationer av karaktärerna, tagna från alla möjliga håll. Lägg till en mängd kuriosainslag som intervjuer med samlare, illustratörer och cosplayare och vi har en bok som spretar åt alla möjliga håll och där varje uppslag bjuder på något nytt.

Undisputed Street Fighter är inte den slutgiltiga boken om Street Fighter. Det är inte boken som avslöjar spelseriens innersta sanning, men den bjuder på massor av intressant läsning, udda detaljer och härliga bilder i fantastiska färger. Det är ett kontrollerat kaos, när berättelser från klassiska turneringar blandas med animefilmer, som blandas med spelskaparnas teorier hur man skapar intressanta karaktärer och tips från proffsspelare om man bemästrar de olika karaktärerna. Insiktsfulla analyser och nonsens i en enda härlig röra.

Det främsta klagomålet är att bokens trehundra sidor gärna hade fått vara det dubbla. Allt det man förväntar sig att man ska få läsa om i boken är med, från Daigo Umehara legendariska comeback mot Justin Wong på EVO 2004, till Chun-Lis ökända duschscen i den animerade Street Fighter II-filmen, till producenten Yoshiniro Onos Blanka-figur som han alltid bär med sig på sina många resor. Samtidigt önskar man att boken gick djupare, grävde sig längre ner i myllan. Man går rasade snabbt från det ena ämnet till det andra i ivern att täcka allt. Att Street Fighter II får det mesta utrymmet är inget skandal, men att de senaste årens trendsättande Capcom Cup och Capcom Pro Tour bara nämns i en bitsats medan vissa turneringar från 90-talet får flera sidor är besynnerligt.

LÄS MER: Street Fighter som brädspel

Undisputed Street Fighter är en bok för fansen. Du kan läsa en bok som Critical Path: How to Review Videogames for a Living av Dan Amrich med god behållning trots att du själv inte tänker bli speljournalist. Eller fascineras av spelskaparnas berättelser i Blood, Sweat, and Pixels av Jason Schreier, trots att du inte är en fan av just de spelen som boken gräver ner sig i. Undisputed Street Fighter är däremot en högst besynnerlig läsning om du inte redan känner till Street Fighter. Med den fullständiga störtflod av detaljer som boken bjuder på är det förmodligen en överväldigande upplevelse för en utomstående. I och med att boken aldrig riktigt går på djupet, utan snabbt kastar sig till nästa turnering eller nästa karaktär eller nästa Hollywood-fisko, så finns samtidigt risken att de riktigt inbitna fansen redan känner till det mesta som boken bjuder på.

Undisputed Street Fighter är en inspirationsbok av sällan skådat slag. Att läsa boken utan att det leder till att man kopplar in arkadstickan i konsolen och köra ett par matcher är omöjligt. Är du enbart ute efter snygga illustrationer är SF25: the Art of Street Fighter är ett bättre alternativ. Men känner du dig lockad av en veritabel störtflod av bilder och blandade historier från spelskapare, turneringsspelare, cosplayare och samlare så kommer Undisputed Street Fighter att göra din kärlek till Street Fighter starkare än den någonsin varit.