11 minuter lästid

Nu när E3 är över är det på sin plats att summera och tycka till om allt som hände. Det tänkte jag göra genom att dela ut lite  seriösa och mindre seriösa utmärkelser. De har varit ett kul sätt för mig att gå igenom årets mässa och jag hoppas ni skall tycka att det är minst lika roande att läsa igenom. Här har ni det jag fann bäst och sämst med årets E3.

Årets största brist på gameplay: Microsoft

Microsofts presskonferens var typisk för E3 2019: det var en blandad upplevelse. Å ena sidan var det underhållande och spännande, och å andra sidan fick vi väldigt lite gameplay och väldigt lite direkt information. Det är svårt att ens minnas något gameplay i efterhand; det var som om precis varenda trailer som visades var förrenderad.

Inte ens från Gears 5 eller Halo Infinite visades någon riktig gameplay, vilket var en stor besvikelse.

Årets galnaste: Final Fantasy VII Remake

Jag är ingen expert på Final Fantasy, men det verkar som om vi har många VII-spel att se fram emot i framtiden. Som Jason Schreider skriver för Kotaku när han intervjuar spelets producent Yoshinori Kitase:

”I asked him today how many games will be in the series. We know that the first one is set entirely in Midgar, and that, according to Square Enix, it’s the size of an entire numbered Final Fantasy game—a radical reimagining, given that Midgar was maybe 5 or 10 percent of the original game on PlayStation 1.”

“Before we actually started working on this, we knew it was going to be a large amount of content,” Kitase told a group of press. “When we started out planning the plot for the first game, it hit us again… at that point we decided we were going to focus first game on Midgar and what happens in Midgar. Unfortunately we can’t say anything more about the future games, because we don’t know ourselves.”

Fem till tio procent av originalet per nyutgåva alltså? Vi har alltså mellan tio eller tjugo fullstora Final Fantasy VII Remake-spel att se fram emot de kommande årtiondena? Eller århundradena? Helt vanvettigt, men också väldigt kul förstås.

Årets spel som jag längtade mest efter, men som få andra brydde sig om: Journey to the Savage Planet

Vi var väl inte så jättemånga som högt uppe på vår önskelista var att äntligen få se lite riktigt gameplay från främmande-planet-äventyret Journey to the Savage Planet, men under E3 fick vi äntligen en snutt. Som visserligen inte sa så mycket som vi inte redan visste, men som ändå håller förhoppningarna höga. Vill du veta varför du faktiskt borde se fram emot det här humoristiska pusselactionäventyret, så kolla in min artikel om spelet.

Årets snyggaste spel: Astral Chain

Det enda rimliga svaret här är förstås det urläckra Final Fantasy VII Remake, men jag är väldigt förtjust i spelvärlden i Astral Chain. Allting känns perfekt: färgerna, stämningen och Masakazu Katsuras fantastiska karaktärsdesign. Årets snyggaste spel kommer givetvis till Nintendo Switch.

Årets finaste färger: Summer Catchers

Ja, färgerna i Astral Chain är otroligt fina, men de allra finaste färgerna i år hittade vi i Summer Catchers. Spelet är som om någon kört Celeste och Forza Horizon 4 i en mixer. Så du race:ar rakt genom de fyra årstiderna, fast i en pixlig 2D-värld. Ibland förvandlas spelet till ett pusselspel eller ett rytmspel bara därför att. Hur spelmakarna kom fram till att just dessa genrer ska korsas kan man ju undra, men en underbar spelvärld fyll av härliga färgkombinationer blev resultatet. Jag är verkligen sugen att röja fram genom de här färgrika pixellandskapen när spelet släpps senare i sommar.

Årets trailer som inte sade så mycket men som var väldigt snygg: Ghostwire: Tokyo

Under detta förrenderade E3 har vi förstås många kandidater på trailers som inte sa så mycket konkret om spelen men som var väldigt fina. Ubisofts Breath of the Wild-doftande Gods & Monsters är ett av dem. Men priset går ändå till den synnerligen lyckade premiären av Ghostwire: Tokyo.

Om spelet kommer att bli bra är svårt att säga, men vi vet i alla fall två saker: det utspelar sig i Tokyo och ”It’s spooky!” Samt att personen som klippt trailern är en mästare. Det inte är lätt att skapa så här mycket stämning i en kort trailer för ett helt nytt spel. Jag gillar inledningen allra bäst, innan allt det spöklika gör entré och spelet skildrar en helt vanlig vardag i Japans huvudstad. Jag gillar inte att resa och kommer knappast att ta mig till mina drömmars land Japan någon gång. Möjligtvis om jag blir riktigt rik en dag och kan skaffa en egen båt som jag kan bo på under resan. Men jag kan besöka Tokyo i spelens värld. Och ”It’s spooky!”

Årets hjälte: Helen Dashwood i Watch Dogs Legion

Årets mest oväntade hjälte var 70-åriga Helen Dashwood, som har gett sig tusan på att göra revolution i ett förtryckande framtida London. Många av oss som gillar ovanliga hjältar har längtat efter att få spela som en tant i ett actionspel, och i kommande byta-mellan-massor-av-olika-karaktärer-simulatorn Watch Dogs Legion kommer det äntligen att bli möjligt. Att Helen, förutom att hon inte tvekar att dela ut lite elektrifierad action, dessutom verkar ha en riktigt härlig personlighet gör bara upplägget ännu coolare.

Det är nog få av oss som enbart vill spela som en tant under ett helt 50 timmar långt spel, men att byta till en stentuff dam då och då har ökat mitt intresse för Watch Dogs Legion från ljummet till stekhett. Och då spelet innehåller permadeath måste man ju till varje pris hålla tanten vid liv!

Årets sluta-släppa-en-massa-nya-spel-när-jag-inte-har-spelat-klart-de-gamla än: Tales of Arise

Alltså, jag är väldigt förtjust i Tales-spelen, men jag spelar dem aldrig. I backloggen har jag Tales of Xillia, Tales of Xillia 2, Tales of Graces f, Tales of Zestiria och Tales of Berseria som jag inte har spelat än, och jag är väldigt sugen att spela om Tales of Symphonia ännu en gång. Och nu är alltså Tales of Arise på gång också. Jag hinner inte med! Men jag måste göra något åt det här problemet, för snart har jag passerat gränsen för hur många Tales-spel det är lagligt att ha i backloggen…

Årets oj-det-ser-ut-precis-som-filmen: Marvel’s Avengers

Jag hade väl trott att Avengers-spelet skulle påminna om filmerna, men kanske inte att det skulle påminna så väldigt mycket om filmerna som det gjorde. Inte då spelet utspelar sig i sin egen verklighet och inte i filmernas verklighet. Spelet ser läckert och spännande ut, men att ta designen och karaktärsgalleriet rakt av från filmerna när det inte finns någon koppling till filmerna är aningen förvirrande.

Och medan jag tyckte det var alldeles för likt filmerna blev det tydligen en backlash på nätet att spelet inte var nog likt filmerna, då det inte är skådespelarnas ansikten vi får. Förmodligen borde man ha gjort spelet exakt som filmerna eller inte alls som filmerna, istället för att hamna i ett otrevligt mellanland, där ingen blev nöjd.

Årets vänta-det-här-verkar-inte-alls-vara-så-billigt-som-vi-trodde: Marvel Ultimate Alliance 3: The Black Order

När Marvel Ultimate Alliance 3 avtäcktes i våras verkar de flesta ha uppfattat det som en snabb cash grab för att mjölka ur Avergers-filmen lite extra. Innan E3 pratade alla om Avengers-spelet som äntligen skulle avtäckas och ingen pratade om det här. Men nu när Marvel Ultimate Alliance 3 fanns spelbart på mässgolvet vittnar rapportern om ett väldigt kul och oväntat djupt co-op spel. Spelet har ett stort hjältegalleri, med alla möjliga Marvel-favoriter, där alla hjältar spelas på ett annorlunda sätt, beroende på deras unika styrkor.

I vanliga fall avskyr jag allt vad Expansion Pass heter, men just i det här fallet tycker jag det är en väldigt bra idé att man kan köpa till extra Marvel-hjältar. Alla har ju olika favoriter när det kommer till Marvels hjältar, och att kunna köpa till just sin egen stora favorit känns verkligen helt rätt. Och de största fansen betalar säkert för att kunna köpa till sig lite mer udda hjältar, som inte är så kända av den stora massan.

Det är svårt att ha någon åsikt om den här typen av spel efter bara en kort demo, då det är en typ av spel som man antingen blir väldigt trött på efter ett par timmar, eller som man inte alls blir trött på efter ett par timmar utan man vill bara fortsätta nöta fiender om och om igen, men jag är väldigt hoppfull.

Årets det-ser-förjävligt-ut-men-det-är-säkert-väldigt-kul: Bleeding Edge

Bleeding Edge är inte särskilt muntert att titta på; det som ser som sporten där de refuserade karaktärerna från Overwatch gör upp med de refuserade karaktärerna från Fortnite, men jag älskar både Overwatch och Ninja Theorys tredjepersonsaction och att kombinera de båda i ett och samma spel kändes väldig hett. Och det viktigaste i ett snabbt actionspel är inte att karaktärerna ser bra ut på spelets omslag men att man snabbt ser vem som är vem mitt i de vilda striderna.

Årets jag-är-egentligen-inte-intresserad-alls-men-nu-är-jag-helt-fast: Animal Crossing: New Horizons

Jag har aldrig varit intresserad av Animal Crossing-spelen. Spel som helt tar över ditt liv har jag alltid försökt att hålla mig borta från. Men Nintendo vet hur de ska fånga mig. Animal Crossing: New Horizons slår till med de tre saker jag tycker allra bäst om: öde semesteröar, påta i trädgården i spel och fyra spelare co-op. The bastards!

Årets fulaste trailer: Contra Rogue Corps

Jag hoppas att det är kul att spela för kul att titta på är det då inte.

Årets hårdvara: TurboGrafix-16 Mini

Nej, Nintendo visade ingen ny Switch-modell, Sony var inte ens på plats och Microsofts lilla snack som sin kommande Scarlett lät visserligen bra, samtidigt som allt de sa närmast var ordagrant det som Sony redan hade sagt ett par månader tidigare. Nej, coolaste på showen var förstås TurboGrafix-16 Mini. Turbografix, eller PC Engine som den hette i Japan, är en legendarisk 16-bitar-konsol som jag inte vet mycket om, mer än att den aldrig officiellt släpptes i Eurora.

Spelen som utannonserats till denna Mini-variant har jag, förutom R-Type, aldrig ens hört talas om. Inte heller spelen som folket i kommentarfälten hoppas ska avslöjas till konsolen härnäst känner jag till. Samtidigt är det många spelare genom åren som sagt att det finns en skatt av underbara spel till den här bortglömda klassikern.

Att köpa en TurboGrafix-16 Mini kommer för mig att bli som att det släpps en helt ny 16-bitars konsol med massor av nya sköna spel på samma gång Det låter som en otroligt lockande händelse.

Årets sämsta: Det enda som är kul är våld

Att spelvärlden är fixerad av våld är ingen nyhet, eller att E3 brukar bjuda på massor av våld, men i år kändes floden av våldsamma trailers mer bedövande än vanligt. På Microsofts presskonferens var i stort sätt varannan trailer, förutom Spiritfarer och Microsoft Flight Simulator, fylld av våld eller hot om våld. Till och med Nintendo bjöd på en massa våld, där ett spel som Animal Crossing verkligen stod ut. Och i övrigt på E3 var det våld, våld, våld, med ett spel som Planet Zoo som ett härligt undantag. Jag gillar underhållningsvåld precis lika mycket som någon annan, men det vore trevligt om något fler spel där man inte drar runt och skjuter monster och dödar människor fick lite uppmärksamhet, tack.

Årets sämsta II: Var är alla spännande nyheter?

Det avtäcktes en mängd nya spännande spel på E3, men ingenting som verkligen kändes nytt. Eller värva-vilken-person-i-staden-som-helst-till-ditt-uppror-mekaniken i Watch Dogs Legion var onekligen spännande, speciellt i kombination med spelets permadeath, och tidsloopen i 12 Minutes och Deathloop var lite kittlande, men i övrigt vara det bara… eh… ja… eh.

Årets alla-andra-är-glada-men-jag-är-lugn: Banjo-Kazooie

En spännande sak med E3 är när alla spelare plötsligt blir alldeles överlyckliga (eller helt förbannade) utan att jag riktigt fattar varför. Tydligen är det en jättegrej att Banjo-Kazooie är på väg till Super Smash Bros Ultimate. Mitt enda möte med Banjo-Kazooie är att jag spelade originalet till Nintendo 64 i början av 00-talet, men att spelet inte satt något spår alls i mig. Jag hade helt missat att hans ankomst till Super Smash Bros var något som fansen hett hade önskat i många år. Men jag är glad av att ni är glada. Som den otroligt sköne Keef på Youtube som verkligen får det att värmas i hjärtat.

Tröstpris: Trials of Mana (som det tjatats och tjatats om så länge jag spelat TV-spel) och Panzer Dragoon Remake, som inte så många önskat men de som önskat det verkligen önskat det så det slagit gnistor om det.

Årets teaser: The Legend of Zelda: Breath of the Wild 2

Jag var rätt säker på att en uppföljare till Breath of the Wild skulle släppas hösten 2020. För det första är det då tre och ett halvt år sedan det förra spelet släpptes, vilket precis är den tid det borde ta att skapa ett nytt storspel, och för det andra så kommer Playstation och Xbox att släppa sina nya konsoler då och Nintendo behöver något stort som tar bort lite av uppmärksamheten från dem. Men att spelet skulle avtäckas redan i år hade jag inte räknat med.

Dessutom trodde jag, som sagt, att Nintendo börjat med uppföljaren direkt när det första spelet var klart – de måste ju göra något med sin fantastiska spelmotor och fantastiska spelvärld – men att spelet är ”now in development” låter som att de nyss börjat med det. Så kommer det ens att bli klart till hösten 2020? I vilket är det onekligen en spännande framtid vi har framför oss.

Årets Metroid Prime 4: The Legend of Zelda: Breath of the Wild 2

Texten ”Now in development” borde enbart göra en Nintendo-fan lycklig, men efter Metroid Prime 4 och Bayonetta 3 blir man snarare orolig när man ser den skylten till ett Nintendo-spel. Och lägg märke till att texten ”for Nintendo Switch” inte är med i teasern. Bäst att garderas sig antar jag…

Årets spel: Final Fantasy VII Remake

Jag gillade aldrig Final Fantasy VII när jag spelade det. I själva verket har jag inte gillat något Final Fantasy-spel som jag har spelat. Men Final Fantasy VII Remake ser alldeles fantastiskt ut.

Jag kommer nog aldrig att få mitt storslagna Buffy-spel som jag önskat mig, men Final Fantasy VII Remake var det som kom närmast på årets E3. Jag älskar hur spelet lyckas vara färggrant och lekfullt, och mörkt och stämningsfullt på samma gång. Jag älskar hur spelsystemet bjuder på röj och eftertänksamhet på samma gång. Jag älskar egentligen allt som jag har sett av det här spelet.

När spelet avtäcktes på E3 2015 var jag, till skillnad från i stort sätt alla andra, helt likgiltig. Sedan dess har spelet blivit något av ett skämt med alla förseningar och allt hysch-hysch. Men jag kan omöjligtvis neka till att det häftigaste spelet på E3 2019 var Final Fantasy VII Remake.

Så, vem vann E3 2019?

Wooloo, så klart!