Ett år av köpstopp är över

2018 skulle bli året när jag på allvar gick igenom min backlogg. Det gick båda bra och dåligt. Bra på så sätt att jag faktiskt lyckades ta mig igenom hela året utan att köpa ett nytt spel. Dåligt på så sätt att mer än hälften av min speltid under året gick åt att spela online i Splatoon 2, Overwatch och Forza Horizon 4. Fantastiskt kul var det, men mycket betande av backloggen blev det ju inte.

Min prenumeration på Xbox Game Pass gick passande ut den sista december, så jag inledde morgonen den första januari med att köpa Forza Horizon 4. Det var faktiskt en annan känsla att spela spelet när jag hade köpt det än när jag prenumererade på det. Det var faktiskt ännu roligare att spela det när spelet var mitt.

Sedan samma dag köpte jag även WWE 2K19 till Playstation 4 och Grand Theft Auto V och Disney Infinity-samlingen till Steam. Och så beställde jag fysiska exemplar av Captain Toad och Hyrule Warriors till Nintendo Switch. Inga överraskningar för dig som kollat in min De 7 spelen som nästan fick mig att bryta mitt nyårslöfte. Jag betade mig igenom listan helt enkelt.

Har jag lärt mig något av 2018 så är det att jag kan inte fortsätta köpa spel som jag gjorde 2016-2017, för det finns ingen tid att spela alla dessa spel jag köpte då. Jag kommer att fortsätta att beta av min backlogg under året och kombinera det med de intressantaste av de nya spelen. Dessutom förväntar jag mig att 2019 kommer att bjuda på lite mindre onlinespelande och lite mer single-player så att jag faktiskt kan få klara några spel någon gång också.

Jag tar ett avbrott från Street Fighter V

I slutet av 2018 blev det väldigt mycket Street Fighter V. Jag gjorde ett ärligt försök att bli bättre på spelet genom att nöta moves i träningsläget, kolla guider på Youtube och spela onlinematcher som jag spela in och studerade efteråt för att se vad jag gjorde för fel och vad jag kan förbättra. Nog blev jag bättre, framför allt förstår jag bättre hur spelet fungerar, men så mycket bättre blev jag ju inte.

Efter att jag förlorade tretton online-matcher i rad med Sakura, så måste jag säga att jag tröttnade en aning. Jag har inget problem att bli besegrad av bättre spelare i något spel, men lägger jag ner timme efter timme på träning i ett spel utan att jag ser några större förbättringar i mitt eget spel, så måste jag fråga mig om jag inte borde lägga ner tiden på något annat spel istället.

När jag spelar onlinespel påminns jag om och om igen om att jag faktiskt inte är särskilt bra på TV-spel. Att enbart hålla sig till single-player är ett sorts bedrägeri där jag kan få tro att jag är mycket bättre på spel vad jag egentligen är. Det vore kul att hitta ett onlinespel igen som jag faktiskt kan bli riktigt bra på igen – som jag en gång var i Battlefield 1943 – och jag har hela tiden vetat att Street Fighter aldrig kommer att kunna bli det spelet. Men jag älskar ju allt som har med Street Fighter att göra, så jag kommer med all säkerhet att återvända till serien. För att misslyckas om och om igen. Men bättre med olycklig kärlek än ingen kärlek alls.

The Witcher

Så istället för Street Figher V har det blivit The Witcher den här veckan. Jag är mitt inne i en brottsundersökning som bara blir mer och mer avancerad och mer förvirrande. Jag ska hitta en mördare och en förrädare, men istället håller jag på att försöka väcka upp en golem och en massa andra märkligheter.

Disney Infinity 3.0

Testade det här i en timme bara för att se hur det var. Och precis som jag förväntade mig och hoppades så var det som Toy Story 3: The Video Game, fast ännu mer storslaget. Leka-runt-i-Öppen Värld-läget Toy Box verkar vara precis som i Toy Story 3, fast hundra gånger mer saker att göra och hitta på, vilket var precis vad jag önskade mig. Med tanke på hur lika spelen är varandra så kommer jag att försöka klara Toy Story 3 först innan jag ger mig på det här, men sedan är jag redo att leka med en salig blandning av Star Wars, Marvel, Pixar och Disney.

WWE 2K19

Älskar man WWE och tv-spel så borde WWE-spelen vara en dröm, men det är inte alltid som wrestling-spelen har varit så roliga egentligen. WWE 2K16 var ganska kul, men hade horribel grafik och jag fastande aldrig i det rätt ljumma story-läget. WWE 2K19 känns som ett helt annat och mycket bättre spel.

Matcherna påminner mer än någonsin om de matcherna vi ser på tv och det är över tvåhundra wrestlare att välja på i spelet vilket är en otrolig siffra. Grafiken är mycket bättre än i WWE 2K16. Framför allt animationerna har förbättras, och detaljer som hur wrestlarna lutar sig mot repen ser otroligt snygga ut. Bland kommentatorerna låter Michael Cole som vanligt i TV-spelssammanhang som han sitter och läser ur ett manus medan Corey Graves låter precis som han gör på TV. Graves insats gör att spelet känns betydligt mer levande och insatserna betydligt större än vad det annars hade gjort.

LÄS ÄVEN: Vår recension av WWE 2K19

Kontrollen är fortfarande rätt bökig, men det är naturligtvis svårt att få in allt som händer i en wrestlingring på handkontrollen på ett vettigt sätt. En sak som är väldig dålig är dock att markören för att man har chansen att kontra ett grepp fortfarande är alldeles för liten. Med tanke på man bara har en bråkdel av en sekund på sig att trycka på axelknappen, så är det ett elände att man ofta inte ens hinner se den där lilla markören mitt i alla action. Jag inser att det inte kan vara för lätt att kontra ett grepp, för då skulle man bara kontra allt hela tiden, och så fungerar ju inte wrestling. Men de kunde gott göra den där markören lite större och lite tydligare i alla fall. Jag slog på hjälpfunktionen i inställningarna som gör tajmingen för kontringar enklare, men jag har inte märkt någon större skillnad.

Inställningarna ja. Det finns massor av inställningar i det här spelet. Man kan finjustera svårighetsgraden och när man skapar en egen wrestlare finns det floder av kläder att klä sig i och wrestlinggrepp att välja mellan för varje situation i ringen. Det roligaste är förstås när man spelar mot sina kompisar – det händer hela tiden roliga saker och märkliga situationer när man försöker spöa upp varandra i ringen. Men när man inte spelar mot kompisar är det roligaste förstås att skapa sin egen wrestlare och ge sig in i storyläget. Här får man börja som en okänd ung wrestlare, som wrestlas i halvtommar gymnastikhallar, men som inleder sin färd mot att bli en storstjärna i WWE. Hittills har storyn varit riktigt kul – vem vill inte få en rejäl utskällning av Triple H liksom – och detaljer som att man kan lyssna på podcasts där överengagerade wrestlingfans diskuterar din karriär gör mycket för inlevelsen. WWE 2K19 är onekligen ett spel för fansen. Vet du vem Matt Bloom är så kommer du att älska det här spelet, annars finns det många andra spel.

Forza Horizon 4

Jag har skrivit om det här förut, men jag har så svårt att hantera mina känslor när det känns som att spelet jävlas med mig. Att åka på storstryk i Street Fighter gör mig inget för då tänker jag bara ”okej, hen var mycket bättre än mig”. Men när jag ligger tre-fyra av tolv spelare i ett rankat äventyr i Forza Horizon 4 och jag och två andra spelare samtidigt kör över en kulle i samma fart och med samma typ av bil och min bil voltar och slår runt och deras bilar bara fortsätter rakt fram som om ingenting har hänt och plötsligt ligger jag sist, då kommer ilskan fram.

Jag försöker att lära mig att hålla mig lugn och inte tappa humöret, men det är så svårt för mig. Jag blir så sur och när jag blir sur då börjar jag göra misstag och då blir jag på ännu sämre humör.

Den här gången lyckades jag faktiskt hålla humöret i någorlunda schack och jag tog förlusten någorlunda bra. ”Jag spelar ett äventyr till” tänkte jag, ”så får jag revansch för det här debaclet.” Första loppet av fem gick helt okej. Mitt lag förlorade loppet, men jag gjorde en bra insats. Men i det andra loppet så hände det naturligtvis igen.

Jag låg trea-fyra (varför ligger jag alltid trea-fyra när saker och ting händer?) i Freeroam Rush när jag missbedömer ett hopp över en kulle och landar mitt på taket till ett hus. Det är mitt fel förstås, men problemet är att jag inte kan röra mig. Jag kan varken köra ner från taket eller backa ner från det. Spelskaparna verkar inte ha tänkt på att jag skulle kunna hamna på det här taket utan jag sitter fullständigt fast. På listan blir min tredjeplats till en femteplats till en sjundeplats medan jag sitter fast och desperat försöker ta mig loss, och snart ligger jag tolva och sist och loppet är över.

Jag borde lära mig att kontrollera min ilska och ta det lugnt, speciellt när det är flera lopp kvar i ett äventyr. Men ibland måste man bara skrika rakt ut i frustration.

Spel att se fram emot

När jag blickar ut över listan över spel som kommer att släppas under 2019 är det inte mycket som jag ser fram emot. Missförstå mig inte, spel som Anthem, The Division 2, Marvel Ultimate Alliance 3: The Black Order, The Outer Worlds, Sable, och det där omtalade Pokémon-spelet som vi fortfarande inte vet något om, har naturligtvis potentialen att bli jätteroliga att spela men inget av de spelen får mig helt fnittrig av förväntan som jag vill bli.

Det är bara ett kommande spel jag verkligen ser fram emot något alldeles extra och det är Untitled Goose Game. Att springa omkring som en störig gås och ställa till bekymmer för folk låter ju hur kul som helst:

Och sedan har vi What the Golf förstås:

Sedan kan vi ju hoppas att Metroid Prime 4 och Halo Infinite släpps samtidigt, så att vi får samma opassande duell som när Metroid Prime 3 och Halo 3 släpptes. Och att jag äntligen lyckas ta mig i kragen och spela The Last of Us under 2019, så att jag kan se fram emot The Last of Us Part 2 också!

Nästa vecka

Innan jag köper några nya spel är planen att jag ska klara de spel jag håller på med just nu – Toy Story 3: The Video Game och The Witcher – och spelen jag köpte den här veckan – Grand Theft Auto V, Captain Toad och Hyrule Warriors, samt Mass Effect 3, som jag äntligen ska ta mig itu med. Så det är vad jag har att göra de kommande veckorna (eller snarare månaderna). Dessutom ska jag fortsätta i storyläget i WWE 2K19 och så kommer det att bli en hel del Forza Horizon 4 förstås.