12 minuter lästid

Kluven till Forza Horizon 3

Jag har sällan varit så kluven inför ett spel som jag är inför Forza Horizon 4. Efter trehundra timmar i Forza Horizon 4 har jag i princip gjort allt som spelet har att bjuda på. Jag står still på onlinerankingen, och rankar varken upp eller ner, så det enda som återstår är att göra veckouppdragen och vinna de nya bilarna som läggs till varje månad. Men Forza Horizon 3 är ännu outforskad mark för mig, och det känns så avslappnande och skönt att bara åka omkring i den öppna spelvärlden och upptäcka allt det jag lärde mig att älska med Forza Horizon 4.

Men när jag spelar Forza Horizon 3 tänker jag hela tiden ”har jag inte gjort det här förut?” Ska jag verkligen låsa upp hela kartan igen? Uppgradera alla bilar, samla alla skyltar och kämpa mig igenom alla Drift Zones en gång till?

Jag förstår nu bättre de som tyckte att Forza Horizon 4 var trean en gång till, för spelen är verkligen väldigt lika varandra. Samtidigt påminnas jag hela tiden om hur trean i varje aspekt är lite, lite sämre än fyran. Menyerna är mer komplicerade, grafiken lite mindre färgrik och klar, uppdragen och progressionsystemet något mer svåröverskådliga, och så vidare.

Jag är väldigt sugen på att spendera många timmar i Forza Horizon 3, men samtidigt tänker jag att jag kanske borde lugna mig till att den oundvikliga femman kommer. Dessutom kommer snart den andra expansionen till Forza Horizon 4 och då finns det nya saker att göra (och härliga achievements att samla) i det spelet igen.

Jag klarade Bayonetta!

Till sist klarade jag Bayonetta också. Spelet var en spännande upplevelse på så sätt att trots att spelet var väldigt svårt, så körde jag bara fast en enda gång. (Vilket jag berättade om i förra veckans avsnitt.) En stor del av förklaringen är spelets väldigt generösa checkpoints. Det är verkligen checkpoints precis överallt, och vissa bosstrider har flera checkpoints, där man dessutom återfår full hälsa när man startar om på en checkpoint. Det är alltså fullt möjligt att nöta och kötta sig rakt genom de flesta strider i spelet.

Jag är väldigt sugen på att spela om Bayonetta igen, och köra en gång till på ”Normal”. (”Hard” tänker jag då inte ge mig på.) Det är massor med förmågor som jag inte låst upp och det skulle vara kul att se vad jag kan göra med allt jag lärt mig av stridssystemet och combosystemet under spelets gång på de första banorna. Men innan jag gör det kommer jag med största sannolikhet att spela Bayonetta 2 först. Alla kommentarer jag läst till det spelet har sagt samma sak: att det är enklare och bättre än det första spelet. Det låter mycket, mycket intressant.

Svårigheten att betygsätta Bayonetta

Visst finns det spel med ful grafik och underbart gameplay eller spel med hemsk gameplay men med fantastisk musik, men jag vill påstå att det vanligaste i spel är att gameplay, grafik och spelvärld  är bra alla tre eller så är de dåliga alla tre. Bayonetta är dock inget sådant spel. Det här spelet är över hela skalan, så väl spelmässigt som innehållsmässigt. Låt oss betygsätta Bayonettas olika delar:

Striderna: 10/10 Att strida i Bayonetta är helt fantastiskt. Hon rör sig lätt och smidigt som rinnande vatten och combosystemet är helt underbart. Pisken, som jag tidigare skrivit om, är ett underbart vapen som jag älskar att smiska de himmelska fienderna med. Finns verkligen inget att klaga på här.

Storyn: 3/10 Jag ska verkligen inte gå närmare in på den här förvirrande och knasiga berättelsen, för då kommer den genomgången att uppta hela utrymmet i den här texten. Det är ett japanskt actionspel vi spelar, det räcker väl som sammanfattning? I Japan arbetar alla berättarmässiga proffs inom manga och anime. Den där killen som hade C- på sina uppsatser i högstadiet får skriva berättelser inom spelindustrin.

Designen: 5/10 Designen på karaktärerna är hemsk, horribel, hiskelig. Den enda riktlinjen när dessa personer designades måste vara att provocera spelaren så mycket som möjligt. Däremot gillar jag designen på fienderna väldigt mycket. De ser verkligen gudomliga ut: rena och vackra, men samtidigt starka och farliga.

De icke-stridbaserade actionsekvenserna: 4/10 Alltså, ofta har man noll koll på vad det är spelet vill att man ska göra. Ska jag springa? Hoppa? Ducka? Åt vilket håll ska jag? Vad är det som händer? Hjälp!

Quick-Time Events: 1/10 QTEs är ju dåliga i alla spel, men Bayonetta tar något slags rekord i uselhet. De flesta QTE är helt omöjliga att klara på första försöket, då fönstret för att trycka in knappen är kortare än vad det tar att avläsa instruktionen för knapptrycken på skärmen. Det är sällan man klarar dem på andra försöket heller. Dessutom tror man alltid att man har klarat det, då instruktionen för knapptrycken ligger kvar på skärmen långt efter att tiden har gått ut. Det beror förstås på att om instruktionen bara låg kvar så länge som fönstret för att trycka på knapparna är öppet så skulle ingen hinna se vad det står. Väldigt dålig speldesign.

Eftertexterna: 8/10 Ett bra slut på ett spel kan göra mycket för helhetsupplevelsen. När jag har avslutat ett spel vill jag känna att jag blivit belönad för min möda. Detta fixar Bayonetta med råge. När man klarat Bayonetta känns det att man har utfört ett stordåd och blivit belönad för det. Mycket fint!

Så vilket bli Bayonettas slutgiltiga betyg? Fortsättning följer…

Dör var femte sekund i Celeste

Förra veckan beslutade jag mig för att börja spela Celeste efter att jag hade klarat Bayonetta och så blev det också. Jag hade höga förväntningar på spelet, och redan på de första skärmarna kände jag att det här var ett spel för mig. På bild kanske det ser ut som vilket plattformsspel som helst, men det har perfekt kontroll och en fingertoppskänsla i designen som man inte alltid är van med.

Men jag körde fast nästan direkt. Jag fattade inte att man bara kunde dasha en gång per sekvens, när man hoppar från vägg till vägg; jag trodde man kunde dasha en gång per hopp. Men du kan bara dasha en gång och sedan måste du finna fast mark innan du kan dasha igen. Så jag dog säkert trettio gånger på samma ställe redan i början för att flickan vägrade att dasha.

LÄS MER: Vår recension av Celeste

Spelet är allt annat än enkelt och går ut på att man ska dö om och om och om igen på samma skärm, innan man tar sig vidare. Varje gång man dör får man direkt starta om på samma skärm, så ibland dör man bokstavligt talat var femte sekund. Man dör och börjar om, dör och börjar om, dör och börjar om. Nu har jag bara spelat ett par timmar än, men spelet verkar bygga på en fin balans mellan att på varje skärm lista ut vad man ska göra för att ta sig vidare, och sedan på något sätt verkligen utföra det också.

Celeste är ett svettigt spel redan från början, och det gäller att vara skärpt och ha lite tur för att ta sig vidare. Jag tror aldrig jag har blivit så glad av att klara Värld 1 i ett spel som jag blev att klara första banan i Celeste.

Direkt när jag klarat Värld 1, så spelade jag om den. Har jag någonsin gjort det i ett spel förut? Men jag ville se om jag verkligen hade lärt mig kontrollen, om jag skulle sköta mig bättre den här gången, och att jag hade gjort som gick att göras. Celeste påminner om Bayonetta på det sättet att det är väldigt svårt, men att de generösa checkpointsen alltid gör att man på något sätt tragglar sig vidare. I alla fall än så länge.

Celeste får mig att tänka på min barndoms spel

Jag är egentligen inte någon retrospelare. Jag brukar återvända till 80-talet i spel som Salamander, Super Mario Bros och Super Mario Bros 3 ibland, men oftast spelar jag spel från de senaste tio åren. Jag är inte heller någon storspelare av indiespel. Det blir mest storbolagsproduktioner som Halo och Zelda för min del. Inget fel i det förstås, inget fel alls. Men jag känner att jag vill bredda mitt spelande och utforska spelupplevelser som jag inte vanliga fall kommer i kontakt med.

Spel som Journey och What Remains of Edith Finch har också varit starka upplevelser, som onekligen bjuder på något annat än det som Forza Horizon 4 och Street Fighter V ger. Och jag är väldigt sugen på att köpa en SNES Mini så att jag äntligen kan få spela Super Metroid.

Celeste är ett underligt och ett vanligt spel på samma gång. Man hoppar mellan plattformar och dashar förbi genom luften. Storyn är även den välbekant och annorlunda på samma gång. Jag är fortfarande bara på tredje banan, men det verkar som om Madelenes klättring uppför berget är ett sätt för henne att hantera sin psykiska ohälsa, vilket är ett tema som jag kan känna igen mig i.

LÄS MER OM CELESTE: Alexanders favoritspel från 2018

Även om jag inte kan plocka ut ett spel från min barndom som på pricken påminner om Celeste, så tänker jag på min barndoms spel hela tiden medan jag spelar. Den där starka känsla av att vilja komma vidare till nästa skärm, och där triumfen när man lyckas. Den höga svårighetsgraden och känslan av att spelet inte kommer att hjälpa mig vidare, utan hela mitt öde ligger i mina egna händer. Det enda som spelet har att erbjuda mig är rättvisa.

Det finns en extrem upptäckarglädje i Celeste. En känsla av att allt fortfarande är oupptäckt och redo att upplevas. Det är skönhet och sorg om vartannat och på samma gång. Jag är fortfarande bara i början av spelet och jag är väldigt nyfiken på vad både storyn och det spelmässiga ska ta vägen härnäst. Jag är synnerligen förtjust i spel som blandar story, spelvärld och spelmekanik på ett självklart och självsäkert sätt, och Celeste är uppenbarligen ett sådant spel.

Forza Horizon 4 är en högtidsstund varje vecka

Spela eller inte spela – det är frågan. Om jag bara fick spela ett enda spel under resten av årets skulle valet lätt falla på Forza Horizon 4. Men som jag tidigare nämnde har jag gjort allt som finns att göra  i spelet, och just nu är längtan inför den kommande andra expansionen het.

Att göra veckoutmaningarna varje vecka tar ungefär tre-fyra timmar. Det är ett par väldigt underhållande timmar, mycket av spelveckans höjdpunkt faktiskt. Men samtidigt kommer tankarna – borde jag inte lägga tiden på något annat spel? Det finns många andra onlinespel som lockar, som Splatoon 2, Overwatch och Battlefield, eller varför inte Street Fighter och Super Smash Bros, eller att testa något annat bilspel. Jag har vissa, ännu hemliga, planer för mitt spelande under sommaren, något som skulle innebära en paus från Forza Horizon 4.

Forza Horizon 4 är fortfarande min favoritspel just nu, men samma tankar kommer som när jag spelar Forza Horizon 3: jag känner att jag inte vill riskera att jag spelar mig trött på serien. Men tills vidare återvänder jag varje helg och gör alla veckouppdragen. För det är så roligt!

Alla får lida för mina val i Mass Effect 3

Jag har börjat närma mig slutet av Mass Effect 3, så här blir det spoilers! Innan jag började spela Mass Effect 3 läste jag i en recension av spelet att ”du kommer att bli chockad när du spelar över konsekvenserna av valen som du gjorde i de två första spelen.” Under de trettioåtta första timmarna i spelet så blev jag inte chockad en enda gång. Jag blev inte ens lätt överraskad. Men sedan blev jag chockad.

Veckans uppdrag var att försöka hindra Quarians och Geth från att utrota varandra. Det började bra och slutade i katastrof. Hela storyn var upplagd för att det verkligen skulle bli fred mellan de båda folkslagen till slut, men någon fred kom aldrig ut av deras vansinniga och helt onödiga krig.

Jag brukar inte kolla lösningen på internet medan jag spelar ett spel, och jag har nog inte gjort det en enda gång i Mass Effect-spelen förut, men här blev jag så överrumplad av händelseutvecklingen, att jag blev tvungen att kolla spelets wiki för att se vad som hade gått fel. Var det meningen att det skulle bli så här? Jag kunde nämligen inte se någon koppling mellan mina val i spelet och det risiga resultatet.

Det visade sig att det faktiskt gick att mäkla fred mellan Quarians och Geth, men de spelmässiga förutsättningarna var väldigt komplexa och besynnerliga. För att göra en lång historia kort så gäller det att välja rätt i ett antal dialogval i det andra spelet, för att Quarians och Geth inte skulle utrota varandra i det tredje spelet.

Att två folkslag ger sig ut för att utrota varandra för att jag valde fel i ett dialogval i det andra spelet är omtumlande och helt galet på samma gång. Det finns två stora problem här. Det första är att det, som sagt, inte fanns någon uppenbar koppling mellan valen i det andra spelet och resultatet i det tredje spelen, (för då hade jag ju inte behövt googla). Det var ingenting som man kunde lista ut, utan man måste helt enkelt läsa på wikisidan (som citerade den officiella guideboken för spelet) för att överhuvudtaget få veta om deras existens. Spelar man bara spelen så blir man, som jag, bara förvirrad av resultatet. Det andra problemet är att även om man känner till kopplingen, det vill säger läser på wikisidan eller i guideboken, så går det ju inte att minnas i efterhand varenda litet dialogval jag gjorde i det andra spelet.

En avgörande del av Mass Effect spelen är att moraliska val leder till stora konsekvenser för galaxen, men ett spel kan inte fungera som i verkligheten där vilket litet val som helst egentligen kan leda till vad som helst i framtiden. Inom romaner och film så brukar det finnas någon slags rimlig koppling mellan orsak och verkan, så att så väl huvudpersonen som tittaren förstår vilka val som ledde till vilket resultat. Och speciellt inom spel måste det finnas någon slags logik när spelmekaniken bygger på att val leder till kommande konsekvenser.

Om bara någon karaktär bara hade sagt åt mig att ”Du borde inte gjort det och det här i det andra spelet, så därför hände det här nu” hade man i alla fall fått veta varför saker och ting hände som de hände. Och sluppit googla. Eller ännu bättre, om spelet på något annat sätt hade fått mig att inse det själv att ”shit, jag borde nog inte ha gjort det där jag gjorde i andra spelet, och nu blev det så här, att jag inte tänkte på det då, allt var mitt eget fel.”

Nu var det mer: ”Vänta lite, vad var det som hände, blev ett helt folkslag utrotat plötsligt? Jaha, hoppsan? Vad hände? Okej, här kommer nästa scen – en komisk episod på en filminspelning!” Nåväl, jag blev chockad till slut i alla fall.

Veckans köp

Nu har jag äntligen köpt ARMS till Nintendo Switch! Jag älskar ju fightingspel och jag älskar Nintendos spel, och dessutom älskar jag när stora spelföretag satsar på nya spelserier istället för att bara idissla gamla serier, så jag måste ju stödja det här. Apropå fightinspel till Switchen så måste jag köpa Super Smash Bros Ultimate snart också. Kan bli massor av Nintendo-fighting i sommar alltså!

Nästa vecka

Förväntar jag mig massor av Celeste. Så länge jag inte kör fast så kommer jag nog fortsätta att klättra uppför det livsfarliga berget. Och kör jag fast har jag andra spel som väntar på att fånga min uppmärksamhet. Dessutom ska jag försöka klara Mass Effect 3, så jag får spela ett annat spel vars story och val förhoppningsvis ska skaka om mig också, nämligen Detroit: Become Human. Dessutom ska jag spela mer Forza Horizon 4, inför en kommande artikel om de senaste förändringarna i spelet. Och jag ska försöka att inte utrota något fler folkslag. Men jag lovar inget.